Han kan vara Kristina Lugns efterträdare
Ingen läser av samtiden som Monteverde Burrau
”Till de redan frälsta” av Elis Monteverde Burrau
Det här är en show, säger poeten Elis Monteverde Burrau på första sidan i sin nya diktsamling ”Till de redan frälsta” där han framträder som en stand up comedian med två peruker och några slagkraftiga oneliners i en plastpåse. Rekvisitan är typisk – Elis Monteverde Burrau vill förpacka sin poesi lagom slarvigt och spontant (plastpåsen), han vill gärna ha några clownaktiga förklädnader (perukerna), och han vill gärna locka till skratt.
Här är han nu – den sjuka fläkten i svensk poesi som han kallade sig i ”Röda dagar”, viss om sin publik. Poeten har som han antyder i den något kaxiga titeln redan skaffat sig en läsekrets, och frågan är om han inte håller på att efterträda Kristina Lugn som absurdistisk nationalpoet som döljer sitt djup bakom hjälpligt maskerad ytlighet. Bakom upptågen finns alltid ett sår, och ett dödsmedvetande, även om det är flitigt maskerat.
”Jag såg slamsor samsas och jag såg att det var gott. Ett stort starkt ljus tack”. Monteverde Burrau drar sig inte för att citera Bibeln, låtsas vara Gud och beställa lite ljus på skapelsedagen som om det var en bägare fylld med öl. Så ser hans metod ut, att raskt bearbeta kända citat alltifrån Beppe Wolgers, Jon Fosse, Ann Jäderlund till Karin Boye, för att vända ut och in på dem. Resultaten blir att det inte är hans dikt som förefaller absurd utan tillvaron själv. ”Jag har en lucka på fem, sex sekunder varje dygn under vilken jag får äta” blir en perfekt bild av vårt jäktade, ätstörda samhälle.
EMB avslöjar klyschiga ord som ”muskelminnet”, ”återförtrollning” innan han glatt lägger sig i ”fantasifosterställning”
Barn är inte ett folk, utan ”ett branschfolk” och de bor inte i ett främmande land utan ”i en isoleringscell” uppdaterar han Beppe Wolgers. ”Jag vill inte vara med i ett mc-gäng, som inte dödar mig”, hälsar han till Groucho Marx. ”Det viktigaste med böckerna är att de säljs” påstår han frejdigt, och uttalar frankt den devis en hel bokmarknad vilar på, även om vi gärna vill föreställa oss det annorlunda.
EMB avslöjar klyschiga ord som ”muskelminnet”, ”återförtrollning” innan han glatt lägger sig i ”fantasifosterställning”. Ibland träffar han hårt och säkert, ibland blir det härligt trams som en Bodil Malmsten kunde gillat. Hans poetiska strategi är både ett sätt att desarmera vårt klichétänkande, och också ett sätt att med ordens hjälp skapa nya sammanhang att vistas i, glädjas åt eller gå vilse i. Jag har ofta mycket roligt åt hans associationskedjor medan två kaniner hoppar till Frankfurtskolan. Kan kritik av identitetspolitik uttryckas intelligentare än ”Jag sitter i solen och läser memoarer om självmord” eller ”Bara döda får skriva dikter om döden”?
Är Elis Monteverde Burrau ett självhatande piano med hybris, ”en uppriktig poet i ordets vidrigaste bemärkelse”, eller helt enkelt som Eric Schüldt påstod i sin podd Sökarna nog ”den unga poesins viktigaste namn”. Jag vet i alla fall ingen poet som har en sådan ekvilibristisk balans när han kastar sig genom raderna. Den ironi han är berömd för är mer allvarlig än gäckande, och i en absurd tid blir han realistisk. Ja, vi har faktiskt delad vårdnad av internet, av hela jordklotet faktiskt. Elis Monteverde Burrau får en stor del av den poesi som skrivs att te sig förkonstlat akademisk och ansträngd. Jag konstaterar med ett leende att jag hör till de redan frälsta för poesin i allmänhet och för Elis Monteverde Burrau i synnerhet, denna hybrid mellan Stagnelius och Svenska Mad, som skickligare än någon annan kan avläsa temperaturen i vår plågade samtid.
Elis Monteverde Burrau medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Eva Ström, poet och kritiker
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
