Med Ozzys bortgång dör rocken ännu lite mer
Mörkrets prins kommer att fortsätta regera från graven
När Black Sabbath genomförde sin avskedskonsert den 5 juli i hemstaden Birmingham i år var det några som konstaterade att nu, slutligen, måste väl rocken ändå vara död. Men kan en konstform helt dö ut? Har inte rocken överlevt ganska många dödförklaringar genom åren? Kanske är det till och med i sitt utrotningshotade tillstånd den mått som bäst?
Rocken har ofta handlat om en produktiv spänning mellan originalitet och imitation, mellan autenticitet och teatralitet. Den har också dragit nytta av inspelningsteknikens alla möjligheter, där de största innovationerna inom musiken skett i mer än 60 års tid.
Den inspelade musiken gör alla artister till döda röster, de finns till som ingraverade spår på en skiva eller i form av siffror och nummer i det digitalas tidevarv, och det vi kallar framsteg är våra tandavtryck på de dödas halsar. De döda håller musiken vid liv, och så har det varit under större delen av 2000-talets digitala arkiveringsperiod då vi skördat frukterna av de forna giganterna genom att återvända till dem i nya former och med nya verktyg.
Ozzy Osbourne, Black Sabbath-sångaren som nyligen gick bort i en ålder av 76, framstod under lång tid som en levande död, stapplande och svamlande sig igenom allt så att man ofta undrade hur han hade klarat sig så länge som han gjorde. Men Ozzy och den levande döda rocken i hans efterfölje, metalgenren om man så vill, har inte alltid utvecklats i en rak linje, den har snarare velat bita sig fast vid någonting ursprungligt, elementärt. Men i samma veva riskerade musiken att bli självparodisk i sin strävan efter blod, eld, död.
När jag tänker på Ozzy så tänker jag ofta på när han försöker laga frukost i dokumentärfilmen ”The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years”. Detta är 80-talets Ozzy, håret står på ända, leopardpyjamasen är på och han är sitt vanliga maniska jag, yrvaket babblande om rock’n’roll-livet han upplevt från alla håll och kanter. Sekvensen då han häller juice och missar glaset må vara arrangerad, men det är ett fantastiskt litet utsnitt av en artist vars leverne tycktes vara mer monstruöst än de mörka krafter han sjöng om.
Detta är 80-talets Ozzy, håret står på ända, leopardpyjamasen är på och han är sitt vanliga maniska jag, yrvaket babblande om rock’n’roll-livet han upplevt från alla håll och kanter.
Black Sabbath fångade någonting av rockens inneboende motsättningar. De var aldrig så sataniska som de ibland ville vara. Redan 1972 påpekade kritikern Lester Bangs att de kanske var ”det första riktiga katolska rockbandet”. Hur mycket kaos och förstörelse de än manade fram så var det enligt Bangs i linje med en biblisk moralism. De skildrade den fallna människans tillstånd och höll fast vid tanken på frälsning. Att Ozzy i en intervju från 1984 sa att han under några år var säker på att han var besatt av djävulen kan också ha någonting att göra med det kroniska intaget av stimulantia. Tillsammans med trummisen Bill Ward lär Ozzy ha tagit LSD varje dag under två års tid, och det är inte svårt att börja tänka att om det fanns en demon i Ozzys liv så fanns den i detta rockdionysiska utsvävande.
Jag har svårt att stå ut med rock i stora doser, och speciellt den klassiska 70-talsrocken är till stora delar så försoffad att det är nästan omöjligt att ta till sig den oironiskt. Black Sabbath lider till dels av detta med sina massiva powerackord och teatrala åtbörder, men räddas av Ozzys omedelbart igenkännbara sångröst, en häxblandning av skrik och mässa. Tillsammans med Ozzys olympiska självsabotage skänker detta en omisskännlig aura åt musiken, det finns någonting hypnotiserande i hans röst, någonting som är både förförande och kusligt i det att den tar spjärn i desperationen. Man tror på Ozzy, man känner vad han sjunger.
Black Sabbath står sig bättre än till exempel Led Zeppelin och dinosaurierocken gjord för stora stadiums där allt ska vara övermäktigt, lyssnaren som ett vittne till kampen mellan elementen såväl som till musikernas virtuosa sammandrabbningar. Det finns en känsla av experimentfylld förtvivlan på de första sex Black Sabbath-skivorna, någonting som har med enkelhet att göra men som inte kan frikopplas från konkurrensen med andra band.
Ozzy var museifierad och mumifierad redan innan realityserien ”The Osbournes”, men där blev det tydligt att rocken nu bebor en sfär av simulering och att den alltid så tveksamma idén om autenticitet gett vika för verklighetens öken. Det var metal först som tragedi, sedan som fars, och vem kunde väl motstå det? Om det finns en väg framåt för rocken så står den att finna i viljan att trots allt söka ett gemensamt fält, även om dess utövare i dag är mycket mer utspridda och specialiserade, och dess representanter inte längre har Ozzys stjärnglans.
Man kan säga att Black Sabbath la grunden till metalgenren i helhet, men man kan också påminnas om att de mynnar ur den psykedeliska rocken och att Ozzy kanske har mer gemensamt med den nyligen döda Brian Wilson än med kyrkbrännande norska svartmetallare. Det är den psykedeliska ådran vi borde ta vara på, den gjorde att musiken under slutet av 60-talet började utmana stilarter och värderingar, som trodde på andra medvetandeplan och andra gemenskaper än de rådande, och som löper vidare till den elektroniska musiken.
Utan den ådran hade inte någon som Ozzy tagit sig ur fattigdomen och misären i den brittiska förorten och gjort den där klassresan som blivit allt svårare att göra i dag då klassklyftorna blivit större genom att de rikare blivit rikare och de kulturella massrörelserna tappat i kraft.
Ja, och så bet han huvudet av en fladdermus på scenen, ett av dessa överskridanden som Ozzy gärna briljerade i; att spendera allt, pengar, droger, liv, och att i musiken frammana ett mörker som leder vidare till punkens negativitet och en sensibilitet som inte riktar sig till det traditionella, rationella tänkandet, utan till det instinktiva, ett utvidgat medvetande.
Mörkrets prins kommer att fortsätta regera över rocken från graven.