När Carrie blev stormrik blev hon ointressant
”And just like that” är helt frikopplad från samtiden
Efter att ha hat-tittat på de två första säsongerna av ”And just like that” tycker jag nog att kvaliteten i den senaste är svagt uppåtgående. Manusförfattarna börjar hitta tillbaka till den ton som fanns i föregångaren ”Sex and the City”, en serie som jag verkligen tyckte om och som är skälet till att jag trots två fruktansvärda säsonger fortsätter att titta.
Men det finns en stor förändring, som faktiskt gör serien sämre: efter att ha ärvt sin make och stora kärlek Mr Big har Carrie Bradshaw blivit stormrik.
I ”Sex and the City” levde Carrie ett glittrande, förhöjt singelliv men fortfarande med markkontakt. Visst bodde hon mitt på Manhattan men det var litet och med ”rent control”. Hon jagade uppdrag för att få frilanslivet att gå runt och hon gjorde dåliga ekonomiska val, som att prioritera nya Manolo Blahniks-skor framför hyran (och fick skäll för det av vännerna).
I ”And just like that” snurrar en hel del runt det faktum att Carrie håller på att inreda den jättekåk med historiska värden hon just köpt vid Gramercy Park. Att hon – visserligen på grund av en råttinvasion – ska anlägga en ny trädgård på baksidan.
Inte bara är det svårt att relatera, det gör henne också mindre intressant. Vad gör hon hela dagarna? Vad driver henne? Den där trista distansrelationen med Aidan räcker inte långt.
Rika människor hotar nu att lämna stan om han blir vald
Carries obekymrade, okommenterade tillvaro som ekonomiskt oberoende ringar också på något sätt in den avgörande skillnaden mellan ”Sex and the City” och ”And just like that”: den förra fångade till synes obesvärat millennieskiftets tidsanda medan efterföljaren känns helt frikopplad från samtiden.
Den här helgen har 90 privata jetplan landat i Venedig eftersom Amazon-miljardären Jeff Bezos och Lauren Sánchez gifter sig där. Så ser vår tid ut, de ultrarika tar plats i samhället, kulturen och politiken. Manusförfattare med tentakler ute hade på nåt sätt låtit det sippra in i Carries förmögna värld. Det är inte det uttalat politiska jag efterlyser, det har aldrig funnits i den serien (även om Carrie en gång dejtade en politiker, hans fetisch var att bli kissad på; en dealbreaker). Men samtiden kan gestaltas på många sätt. I andra säsongen av SATC gjorde Donald Trump en cameo som fastighetskung i New York, vilket han också var i verkligheten. Jag menar inte att det nödvändigtvis var bra, men det förebådade något; precis som övriga societet och medieelit i NYC anade manusförfattarna att han var en man på uppgång. Knappt 20 år senare upprepar man greppet i AJLT och låter stjärnmäklaren Ryan Serhant passera framför kameran (som Seemas kollega/konkurrent). Han är en man redan känd i USA från en egen dokusåpa; mäkleri och reality – så himla förra året. Förra decenniet.
Stor rikedom och vad det gör med människor – sällan nåt bra – har avhandlats i många serier de senaste åren, ofta med stor framgång, som i ”White lotus”, ”Succession” och nu senast filmen ”Mountainhead”. Redan nu känns det lite tröskat och passé. Vad händer i samhället och kulturen när orättvisorna faktiskt sjunkit in? ”And just like that” ger i alla fall ingen som helst ledtråd.
Men i verkligheten händer något. I veckan valde Demokraterna i New York Zohran Mamdani till borgmästarkandidat, en man som kallar sig demokratisk socialist. Rika människor hotar nu att lämna stan om han blir vald – en som varnar om det är Ryan Serhant. Som om det inte vore nog för att signalera ett vibe shift så meddelade NYC-ikonen Anna Wintour att hon slutar som chefredaktör för Vogue. Under decennier har hon varit den amerikanska modevärldens mäktigaste, vars inflytande nått långt bortom de tusentals catwalks hon bevakat.
Det kommer något nytt nu. I couldn’t help but wonder: vem kommer bäst berätta vad det är?
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
