Det står en vidöppen dörr här men släggan är väck

Kristofer Andersson överväger att hylla aristokratin – men nej

Till en början hade jag tänkt skriva en krönika om att ”konst är den sämsta konstformen”. I den frasen finns allt som kan begäras av en spalt signerad Kristofer Andersson: Borgarhat och ordvitsar. Men allt jag har att säga om konst är att den suger – konst är verkligen den sämsta konstformen. Blott en klämmig rubrik, inte en kolumn på 2 500 tecken.

I stället ämnade jag att penna något skojigt om nyinspelningen av ”Aladdin”, förlagd till den hippa litterära klubben Ett fint kritiskt öga. Arbetstiteln var ”Balladin”. Idén gick ut på att Balladin och Anden glider runt på Taverna Brillo tillsammans med poeten Elis Burrau, alla klädda i fräcka solglasögon från Our Legacy, och reciterar Simone Veil

Ej kul.

Ett annat uppslag var bokrecensionerna i P1. De ljudsätter sina bedömningar. En recensent säger ordet ”barn”, varpå en unge jollrar ljudligt. Någon yttrar ”elchock” och radioapparaten dånar: BZZZZZZZZZZZ!!!!!! Det måste analyseras! Kanske en sådan där Kalle Anka-arg krönika om moraset inom public service som Daniel Sjölin brukar skriva? Men var har jag lagt mina cymbaler? Var är de skramlande kastrullerna? Det står en vidöppen dörr här, men släggan är väck.

Ber en kompis om råd. Han säger: ”Skriv om urkraften i unga människor. Rörelser blir så starkt stora med hjälp av sociala medier”. Tar bort kompisen från Face­book.

Funtar på en kärleksförklaring till överklassen. Den har haft det tufft på sistone, sedan statsministern outat Djursholm som Sveriges Kristiania. Som snuttefilt ämnade jag hylla aristokratin. Jag var på Stureplan i helgen och slogs av hur fint de parkerat sina elsparkcyklar. Inte alls som på stökiga Södermalm. Cyklarna stod snett, lätt och ledigt, som om även de var redo att sippa en drajja och sälja några oljefält. Sedan insåg jag att det inte alls var några hyrcyklar, utan att de var från Bang & Olufsen och ägdes av de där jävla pundarna. 

Det sket sig alltså. Kanske något om Bokmässan? I går kväll började jag att skissa på en fejkad permissionsansökan åt kultur­profilen Jean Claude Arnault:

Ansökan om permission: 

Namn: Jean Claude Arnault

Anstalt: Skogomeanstalten

Avdelning: ”Sexbunkern” 

Period: 26/9 – 29/9

Anledning till ansökan: ”Som en del av de frigivningsförberedande åtgärderna, önskar min klient att under fyra dagar vistas i Göteborg, i samband med Bok- och Bibliotek 2019. Jean Claude Arnault ämnar där uppdatera sina kunskaper inom det litterära fältet.”

Sedan kom jag inte längre. Det enda som hördes var ljudet av mina tomma tysta tankar. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.