Lätt dekadens lockar mer än att frysa i tält

Lovsången till den svenska naturen fyller mig med obehag

Att vandra i naturen lockar många den här sommaren. Men det är dyrt med utrustningen, och som här i fjällen är det oftast kallt.

Att jobba i Stockholm i juli börjar allt mer kännas som en motståndshandling. Inte så mycket för att man håller ”de ekonomiska hjulen rullande” som för alternativet: Hemester. Hemmasemester. Eller, i klarspråk, naturnära upplevelser på nordiska breddgrader.

Jag vet inte om det handlar om coronapandemin eller det förestående inträdet i medelåldern, men plötsligt ska alla jämnåriga jag känner ”vandra” i sommar.

Och det hade väl inte varit så farligt om de inte var så fruktansvärt nöjda med detta faktum. Naturlyriska närmast.

Att tillbringa semestern till fots och till fjälls är, börjar jag förstå, en sorts reningsritual för en generation tyngd av tjugo års överkonsumtion, budgetflygande och konstant dåligt samvete över sina livsval.

Så långt är jag med (och medskyldig). Men det är något med den nästan sakrala stämningen kring det enkla livet som skaver. Kanske är det för att jag är uppvuxen på landet, kanske för att nästan alla mina barndomssemestrar tillbringades i en bil med ett tält. Jag har sett varenda campingplats i Europa. Ingen kan få mig att omfamna en natt i ett tält som något annat än en ekonomisk nödvändighet eller möjligen ett flyktigt festivalminne.


Det går ingen nöd på någon i min svenska umgängeskrets. Into the wild-semestern är ett medvetet val, det är förhoppningen om en andlig och vindpinad upplevelse till en diskret tilltagen budget. För som vanligt när medelklassen approprierar lantisarnas enkla nöjen blir det till slut en materialsport. Skaljackor och underställ kostar ordentliga summor, liksom sovsäckar som klarar alla väderlekar. Vandrarkängor ska vi inte ens prata om.

Åh, tretton grader, fria vidder och komfort.


Och jag undrar: Är det förbjudet att ha roligt sommaren 2020? Får man inte ens ta tåget till urbana nöjen? Vad hände med Berlin, med bubbel och betong? Är det bara gasolkök och funktionsmaterial som gäller från och med nu?

Fast egentligen är det inte den frivilliga askesen som stör mig mest. Det är den oupphörliga lovsången till svensk sommar och allemansrätten – den mest rumsrena patriotism som existerar – som fyller mig med obehag. För längs svenska vandringsleder samsas den resursstarka medelklassen och allmogen utan störande inslag från andra kulturer. Den enda mångfald som syns i de svenska fjällen är den biologiska.


När en nyfunnen vän föreslår en vecka till pangpris på franska rivieran i augusti hakar jag på direkt. Jag får en välbehövlig kittling av stillasittande lyx, vinluncher och lätt dekadens. Inte en foträt sandal kommer att få plats i min packning.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln