Stockholmare vet ingenting om sex
Den nya sex tech-trenden är motsatsen till erotik
Jag har alltid inbillat mig att stockholmare inte ligger med varandra. I alla fall inte i innerstan. Det går helt enkelt inte att föreställa sig de där späda kropparna, välstrukna vita kläderna och rena naglarna i en svettig, smutsig situation.
Ava stories tycks ha ställt sig samma frågor när de utformade sin affärsidé. Hur ska vi få medelklassen att knulla?
Deras svar på frågan är en prenumerationstjänst med ljudnoveller, som säljs in med värdeord som sextech-revolution, empowerment och kvinnlig njutning. Enligt grundarna är det en ”sexy self care-app” med erotik från kvinnans perspektiv.
Bakom konceptet står miljardärsdottern Linnea Taube och Rosanna Thun, före detta vice vd på en influencerbyrå. Extra pengar har skjutits in av Silvana Imam.
Nu jävlar ska tjejerna få sitt pornhub.
Så vad är det då kvinnor vill ha?
Ja, inte vill vi surfa runt på något sunkigt darknet. Vi vill höra en tjejröst prata om korrekturläsning. Höra henne flämta fram att ordet ”kuk” ska ersättas med ”pulserande penis”. Vi vill gotta oss åt den vilda backpackern som klottrar ner sina erövringars nationaliteter i en dagbok. Vi vill lämna våra jobb på banken och onanera till drömmen om arbetarens grova händer, såna där som man bara får om man arbetar med kroppen.
Och vi vill till varje pris, också i våra mest skandalösa fantasier, försäkra oss om att snusket föregås av samtyckets ”får jag?”.
Så låter i alla fall ett urval av appens noveller. Varje gång de är ute på djupt vatten finns en livboj där, utkastad för medelklassen att hålla fast i när sexet känns för läskigt. Det framgår inte bara genom appens format, perfekt anpassat för att hinna klämma in lite honk honk mellan två möten.
Nej, tydligast märks det genom skaparnas syn på vad som är erotiskt. Livbojen består antingen av någon form av traditionsinramning (hett sex, men på midsommar). Av ett antal markörer om vad man inte är (kroppsarbetare). Men framförallt genom sin försäkran om att vi lyssnar på kvinnor mitt i karriären.
Sex tech-industrin är inte intresserad av någon egentlig kvinnlig frigörelse, utan har bara upptäckt en outnyttjad kundkrets.
Hela appen är en honey trap, där vi får veta att kvinnor får ta makten över sina kroppar, men bara om de först tagit makten över sin egen ekonomi. Ta bara följetången ”Pater noster”, där de sexuella fantasierna porträtteras som en konsekvens av att livet i övrigt rullar på allt för smärtfritt. Huvudpersonen har åkt iväg till en fyr där hon drömmer sig bort från vardagens tristess, där matkassar ställs utanför dörren och städerskor sköter det jordiska.
Erotikens självändamål blir att krydda upp ett liv som redan är fullkomligt, en sorts nyttomaximering för de kvinnor som söker nya arenor för att utveckla jaget.
Det förstärks genom appens andra avdelningar, fokuserade på hälsa, meditation och insomningshjälp. Tjejer får alltså vara kåta, men bara om de tränar också, och sover ordentligt, och ser till att komma upp till arbetet i tid.
I P3:s program om populärkultur, Klubben, påpekar Jonatan Unge och Kristofer Andersson att porren kan vara en plats där fantasier får utlopp, snarare än en spegel av sitt renaste jag. Det har den framväxande sextech-branschen valt att förbise.
Vad de däremot har insett är vilken sprängkraft erotik har. Enligt en undersökning från Folkhälsomyndigheten ser 72 procent av männen på porr, medan nästan lika många kvinnor låter bli. Här finns alltså en lukrativ marknad för den som knäcker koden om kvinnans sexuella väsen. Ava stories erbjuder här ett förslag om hur det ser ut; ett prunkande renhetsideal helt fritt från oreda.
Så gör man kanske en och annan slant, men så gör man inte erotik. Poeten och medborgarrättsaktivisten Audre Lorde föreslog istället en annan sorts möjlighet. I sin essä ”Uses of the erotic” beskriver hon hur erotiken är ”rotad i alla våra outtalade och dolda känslor”. Och i detta låg kraften, menade Lorde – i dess motsats till det mätbara och inkomstbringande. Hon skriver: ”Den största fasan inför ett system som definierar det goda i förhållande till profit, snarare än människans behov (…), är att det berövar vårt arbete på sitt erotiska värde, sin erotiska kraft, på livets lockelse”.
Sex tech-industrin är inte intresserad av någon egentlig kvinnlig frigörelse, utan har bara upptäckt en outnyttjad kundkrets. Gott så, det finns säkert en och annan som vill blir våt av titlar som ”Mammas egentid”, där konferensmingel och föreläsningar kombineras med lesbiska fantasier. Men en sådan syrefattig fantasi hade Audre Lorde förmodligen skrattat åt och istället hävdat att ”vi har ett stort ansvar att inte nöja oss med det bekväma, det usla, det konventionella, det säkra”.
I vårt innersta kaos växer kommer det alltid finnas begär som frångår resten av livets inrutade vardag. Erotik är inte en förlängning av lönearbetet, ett ytterligare ärende efter att barnen lämnats på förskolan, en vara bland andra på rullbandet. Kanske är det därför storstadsinvånarna känns så asexuella när de har på sig märkeskläder.
De har inte förstått någonting om frigörelse.
De har inte förstått erotikens förmåga att vända upp och ner på allt vi tar för givet.
