Vägen ut ur krisen går åt vänster

Seriestart: De radikala tänkarna som tänder hoppet om en bättre värld

Karin Pettersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2020-09-13

Isarna på Arktis smälter i takt med FN:s klimatpanels värsta scenarier.  I Kalifornien färgas himlen smutsigt röd när skogarna brinner. Det går fort nu. Vi är mitt i klimatets, egentligen kapitalismens kris. Och så viruset på det.

Bara i krisen, sa den nyliberale ekonomen Milton Friedman, finns möjlighet till förändring. Men åt vilket håll går vi? Det beror, enligt Friedman, på vad som uppfattas som möjligt. På vilka idéer som står till buds.

Jag har varit politiskt engagerad i hela mitt vuxna liv. De senaste åren har jag allt oftare drabbats av en stark overklighetskänsla, närmast svindel. Det är som om kopplingen mellan det som människor oroar sig för och det som diskuteras på den politiska arenan blir allt svagare.

Det diskuteras rut-avdrag för möbelrenovering. Ni har möjligen inte noterat att våra barns framtid håller på att försvinna? I en tid av existentiellt hot mot mänskligheten, väljer politikerna att göra sig irrelevanta.

En radikal kultursidas uppdrag är att öppna nya världar, att erbjuda läsarna kvalificerad kritik och kulturdebatt. Men också, och det är angeläget: att peka åt det håll där idéerna finns.

I detta land som tror sig vara modernt känns det ofta som om debatten stelnat i det förgångna. Det politiska samtalet är, förutom hos den nationalistiska högern, fast i ett evigt 90-tal. Det är som om klimatkrisen inte är så allvarlig, som om Sverigedemokraterna inte förändrat hela det politiska landskapet, som om finanskrisen inte skakat om allt, som om utmaningen fortfarande är att skruva lite här eller där.

Det är i detta glapp mellan idé och praktik, mellan nya tankar och den materiella verkligheten som overklighetskänslan växer.

Men idéerna finns, också till vänster, och har på många ställen stor påverkan på radikala och progressiva rörelser. De sträcker sig från förslag om hur en ny balans mellan arbete och kapital skulle kunna återupprättas, till ett ifrågasättande av kapitalismens själva kärna och hur vi bör förstå historien. Det är tankar som ofta bråkar med varandra, men som delar utgångspunkten att dagens situation är ohållbar, ekologiskt, socialt och existentiellt.

En av de viktigaste rösterna i denna nya vänster är den italienska ekonomen Mariana Mazzucato. Hennes idéer utmanar marknadens primat, men går långt bortom frågor om skatter och fördelning. Jag har hört henne hyllas av såväl vänsterpolitiker som konservativa tänkare som letar en väg ut ur en tillvaro där gemenskap, ansvar och omsorg om jordklotet värdesätts till nära noll.

helskärm

I den redan klassiska boken ”Entreprenörsstaten” avvisade Mazzucato idén om att marknader är bäst på innovation. Marknader är i själva verket dåliga på att ta risker när det gäller sådant som är stort och osäkert. Staten och det offentliga har varit helt central i många av vår tids viktigaste uppfinningar, från internet till läkemedel och mobiltelefoner. Däremot är det ofta ett fåtal aktieägare som plockar hem vinsten, samtidigt som samma företag gör allt för att smita undan från att själva betala skatt.

I Mazzucatos senaste bok, ”The value of everything”, bygger hon vidare på de tankarna och ställer enkla men centrala frågor: Vad är egentligen värt något? Och vem skapar värde?

Fundera över detta: varför har finansvalpar, affärsjurister på oljebolag och Google-anställda tillgång till luftiga kontor, mångmiljonbonusar och ändlösa mängder gratis smoothies, samtidigt som lärare kämpar på till låga löner i slitna lokaler och knappt har råd att ge barnen nya böcker?

Vi vet ju att det är viktigare – mer värdefullt – att det satsas på utbildning och grön teknologi än att det tas fram en ny finansiell produkt vars syfte är att ge rika människor en tiondels procent till i extra avkastning.

Ändå lägger högutbildade advokater, ekonomer och matematiker enorma mängder arbetstimmar på det senare, medan skolan går på knäna. Pengar och tankekraft flyttas från delar av ekonomin där de kunde göra riktig nytta, till att göda en sektor som är värdelös, ofta destruktiv, men ändå bara växer och växer.

Problemet i vårt perverterade ekonomiska system är enligt Mazzucato att ”värdet” av finansiella produkter enkelt går att mäta och prissätta, medan investeringar i klimatomställning, utbildning och tid för omsorg är mycket mer svårfångade. Och i en värld där bara det som mäts räknas, och där vi räknar som vi gör, går samhällets resurser till fel saker.

Hur har det blivit så? Det handlar enligt Mazzucato om ekonomi och ideologi. Från Adam Smiths och Karl Marx dagar har ekonomer alltid gjort en tydlig åtskillnad mellan sådant som skapar värde och utsugarna, de som enbart lever på andra.

Till skillnad från i dag bottnade denna uppdelning i både ekonomi och moral, exempelvis ansåg Adam Smith att lyxkonsumtion var förkastlig, de välbeställda hade en plikt att investera sina pengar produktivt. I den moderna nationalekonomin bestäms värde enbart på marknaden. Det som går att ta betalt för och göra vinst på är värdefullt, allt annat är det inte. I vår marknadsfundamentalistiska tid kan sådant som grundforskning, statliga investeringar och omsorg om barn och gamla definieras som parasitiskt, ”tärande”.

Detta samtidigt som rent destruktiva aktiviteter, som uppsvullna finansmarknader, överprissatta mediciner eller miljöförstörande verksamheter drar till sig kapital. Det är ett ekonomiskt system losskopplat från såväl demokrati som moral, en praktik som dessutom hotar vår civilisations överlevnad.

Mazzucato är djupt kritisk till att vänstern nöjer sig med att diskutera omfördelning av det som skapas i ett sådant system. Att beskatta rika människor eller banker lite mer ändrar inga strukturer.

Definitionen av vad som anses som produktivt måste ske på demokratisk väg, och kopplas till vilket samhälle vi vill ha. Resurser måste riktas om och marknader aktivt formas så att de skapar det vi gemensamt behöver och värderar.

Investeringar måste inte gå till nya bankinstrument och appar som pressar lönerna i gig-ekonomin. De skulle lika gärna gå till att utveckla nya billiga mediciner, grön teknik och utbildningssatsningar. Men då krävs långsiktighet och en aktiv stat. Samt att vi svarar på frågan: vad är viktigt, vad är värdefullt?

Krisen är här. Idéerna finns. Räcker det? Jag vet inte.

Jag tvingar mig igen att titta på bilderna på de smältande isarna. Och tänker att åtminstone när det gäller frågan om vad som är värdefullt, så har vi redan svaret.

• I en serie texter kommer Aftonbladet Kultur att presentera några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.
• Här finns Erik Bengtssons nya bok om den svenska jämlikheten och Thomas Pikettys om kapitalismens kris.
• Vi kommer att introducera den amerikanska ekonomen Stephanie Kelton, som avvisar vänsterns besatthet vid budgetdisciplin och ta oss an den svenske filosofen Martin Hägglunds tankar om frihet, tid och socialism.
• I dag: den italienska ekonomen Mariana Mazzucato.