Poesin behöver varken Ingrosso eller en PT
Lyriken lever både som text och i tal – utan att tonsättas eller tolkas
Det kan ibland verka som att litteraturen är ett binärt fält där samtliga delar antingen skonas eller stympas av samma ordning. I senaste numret av Parnass (nr 1, 2021) gör förläggaren Martin Kaunitz en lista på vad som funkar som ljudbok och inte. Men Kaunitz budord handlar endast om prosatexter, var finns poesin?
I vissa litterära verk går man miste om bokens eller textens materiella böjlighet och vad som uppstår i förståelsen av texten i relation till seendet när man i stället för att läsa lyssnar på boken.
I andra verk går man likväl miste om rytm, tonalitet, språk och sociolekt när man i stället för att lyssna läser boken.
Thomas Sköld nämner i Parnass att ”[d]ikten tillförs ytterligare dimensioner och tolkningar genom tonsättningar, men också hur den läses.”
Jag tänker på Erik Lindman Matas diktsamling PUR, jag tänker på vikten av att aktivt gå in i själva läsakten eftersom den visuella aspekten är en del av förståelsen av boken. Det är seendets rörelse, längs och genom orden, tecknen och fotografierna på boksidorna. Det avhuggna, det överstrukna, det är det visuella, bilderna, som överlever.
Andra diktsamlingar har en tydligare antydan om att vilja reciteras. När jag läser Hanna Rajs Laras diktsamling Under månen finns en så stark tonalitet och rytm att det emellanåt är plågsamt att läsa den tyst. Kanske har det att göra med att jag hört henne läsa och att det är just hennes säregna röst som filtrerar läsningen. Men det finns ett driv i dikterna som liksom bär rösten ut ur tystnaden.
Under månen har många strofer som rent ljudligt etsat sig fast i mig. I Lindman Matas PUR är det snarare bilderna från de tryckta sidorna, hur orden och tecknen står uppställda och hur de försvinner, som främst stannar kvar. Det är två olika estetiska men också kognitiva rörelser för poesin, de vill och verkar på olika sätt.
När jag lyssnar på de arabisktalande poeterna Jumana Mustafa, Lina Jarrar, Maha Atoum och Senabel Kino från Jordanien på Uppsala Internationella litteraturfestival, slår det mig att frågan om den ljudande poesin eller lyriken är bundet till språkets traditioner. Medan det arabiska språket redan i sig är sprunget ur poesin, så upplever vi den upplästa poesin i Sverige som näst intill performativ.
I Parnass menar man att den svenska lyriken är närmast odödlig. Jag håller med om att lyriken lever, men inte med referens till SVT:s program Helt lyriskt, där svenska artister tolkar äldre eller döda poeter. Den konstnärliga rörelsen Revolution Poetry eller Ortens bästa poeter vore mer passande exempel som kvitto på lyrikens livskraft – det är inget som ska behöva tolkas och tonsättas av Benjamin Ingrosso.
Jag går in på den ljudboksapp jag då och då använder mig av. Jag ser snabbt att poesin inte segrar här. Men vad finns att förvänta sig? Likt de flesta nya lösningar som finns på marknaden för hur vi ska kunna effektivisera vår tillvaro, så går även ljudbokstjänsterna i linje med den tanken.
Har vi accepterat marknadens system, så har vi således också accepterat att även litteraturen föses in i detta medel.
Mest påminner tjänsten mig om bilden av ettriga PT-tränare: Du orkade inte släpa med dig boken? Du säger att du inte hunnit? Vad gjorde du på väg hit? Vad gör du medan du diskar? Lagar mat? Städar? Det är då du ska passa på! Jag vill inte höra en ursäkt till! Till varför du inte lyssnat på! Samlade! Verk! Seså!
