Att visa människans bästa sida är idag en motståndshandling

”Nomadland” är som en varm filt efter år av filmisk iskyla

Frances McDormand fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, i ”Nomadland”. Filmen fick även regipriset och priset för ”bästa film”.

Under den gångna långhelgen gick jag på bio och såg Nomadland. Den är omtalad och prisbelönad så jag hade höga förväntningar – som vida överträffades.

Jag försökte förstå vad som gjort sånt intryck och insåg att en orsak var människosynen. Filmen skildrar människan som hygglig, som gör så gott hon kan och gärna hjälper andra, även om de egna omständigheterna är små, och det görs utan att det blir det minsta sentimentalt. Det är faktiskt mästerligt gjort.

”Nomadland” handlar om människor som samhället har tuggat på och spottat ut: personer ofta över 60 som trots ett långt yrkesliv inte får en pension de kan leva på. I stället bor de i sina vans och kör likt moderna nomader dit de tillfälliga jobben finns. De jobbar på betodlingar under skörden, på Amazons lager under julruschen och de lever ur hand i mun.

Det hade inte varit svårt för filmens regissör Chloé Zhao att göra vassa poänger av det samhället. Men istället för att skriva tittarna på näsan låter hon bara okommenterat dessa villkor utgöra ramen människorna lever inom.

2015 gjordes en svart, slick version av Jönssonligan

Huvudpersonen Fern – spelad av en knockout-bra Frances McDormand – bor i sin bil efter att gruvan stängt, maken dött och staden de levde i bokstavligt talat lagts ner. Hon erbjuds åtminstone tillfälliga alternativ men vill ha sitt oberoende. På sina resor möter hon andra nomader, som nästan alla spelar sig själva, det vill säga de lever så här på riktigt. En del har valt det, andra har tvingats till det av omständigheterna. Men oavsett så är de som folk är mest, det vill säga stretar på med sitt men räcker gärna ut en hjälpande hand.

Jag har saknat den människosynen. De senaste 20 åren – eller kanske 16, jag undrar om inte Christopher Nolans Batman begins 2005 var nån slags startpunkt – har vi matats med serier och filmer som excellerar i cynism och noir-stämningar. Iskalla porträtt av människor som bedrar eller bedras, mycket sex och/eller våld, ofta humor men alltid svart, har gjort till exempel House of cards, Succession och Exit till storsuccéer. 2015 gjordes en svart, slick version av Jönssonligan.

Det här speglar säkert världen och tidsandan vi lever i. Och satir och svart humor kan vara effektivt för att klä av en företeelse, en människa eller ett samhälle. Men det skapar också distans och, tror jag, rädsla när människan hela tiden visas upp från sin sämsta sida.

Att som Chloé Zhao i samma värld och tidsanda påminna om att människor oftast är om inte goda så i alla fall hyggliga känns som en motståndshandling. Och att se hennes film är som att svepas om med en varm filt när man har frusit väldigt länge.

Fotnot: ”Nomadland” går på bio och strömmas på Disney+.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln