Fäst inte hoppet vid Erlander, Daniel Suhonen
Johan Sjölander, verksamhetschef på tankesmedjan Tiden, läser en bok som inte lyckas förklara socialdemokratins svaghet
Det är något vackert med Daniels Suhonens nyutkomna essä om Tage Erlander (”Vad hade Erlander gjort?” Verbal förlag). Vreden över sakernas tillstånd, längtan efter något annat och bättre. Jag och Suhonen är ju samma andas barn, del av samma rörelse. Jag förstår fullt ut viljan att återvända till socialdemokratins storhetstid. Men det är något som skaver. Det tar mig ett tag att sätta fingret på vad.
Ett nyckelresonemang blir tråden att nysta i. Frågan Suhonen ställer sig är varför människorna inte rasat mot de trettio år av nyliberal utveckling och ökade klyftor som gisslat dem.
Svaret blir att felet är socialdemokratins. ”Man måste först fråga sig vem som skulle ha organiserat protesterna. Enligt den demokratiska klasskampen är det socialdemokratin. Men när socialdemokratin, i varje fall delvis, genomför nedskärningarna och försämringarna, då tystnar motståndet” skriver Suhonen.
När vi avfärdar den strukturella förklaringen kvarstår den idealistiska. Är det inte strukturerna det är fel på, så är det individerna
Revolutionärer har i alla tider anklagat socialdemokratin för att vara som en våt filt som suger upp kraften i arbetarklassens samhällsomstörtande potential och dränker den i en sörja av kompromisser och eftergifter.
Men Suhonen är ju inte revolutionär. Tvärtom är hela texten ett brinnande försvar för en erlandersk form av reformism. Och när vi avfärdar den strukturella förklaringen kvarstår den idealistiska. Är det inte strukturerna det är fel på, så är det individerna. Det är ledarna som på grund av feghet, inkompetens, bristande ideologisk skolning eller vad det nu kan vara har svikit.
Och det kan såklart vara så att socialdemokratin under trettio-fyrtio år konsekvent lyckats välja fel ledare.
Samtidigt verkar det ju i så fall som om samma olyckliga valberedningsprocesser ägt rum även i resten av västvärlden. Den svenska utvecklingen är inte bara svensk.
Oförmågan att mobilisera ett folkflertal i protest mot den nyliberala regim, som präglat i stort sett hela världen under de senaste decennierna, är på intet sätt något unikt inhemskt fenomen.
Att göra enskilda företrädares personliga förtjänster och svagheter till huvudsak blir inte bara fel i sak, det leder oss bort från en ärlig diskussion om de verkliga utmaningarna.
Med facit i hand kan vi nog avfärda den revolutionära kritiken mot en reformistisk socialdemokrati. När jag läser Suhonens text drabbas jag av en allt starkare känsla av att vi måste avfärda även den idealistiska. Att göra enskilda företrädares personliga förtjänster och svagheter till huvudsak blir inte bara fel i sak, det leder oss bort från en ärlig diskussion om de verkliga utmaningarna.
Det finns en fara i att fästa sitt hopp till en ny Erlander, en ledare som i kraft av sin persona kan förändra allting. Vi kan se detta tankespår alltför ofta i diskussionen. Om bara Palme hade levt. Om bara Juholt fått sitta kvar. Om bara Corbyn eller Sanders inte svikits av sina egna. Eller i Suhonens text; om bara inte Magdalena Andersson var så renons på idéer, Stefan Löfven så orkeslös.
I början av 1900-talet frågade sig den italienske marxisten Antonio Gramsci varför de mer utvecklade italienska arbetarna inte gjorde någon revolution, medan den relativt unga och outvecklade arbetarklassen i Ryssland gjorde det. För att besvara detta formulerade han ett antal (förvisso grumliga och mångtydiga) resonemang om hegemoni. Det finns, menade han, djupa maktstrukturer i samhället som inte går att reducera till krasst klassintresse och antal.
Gramscis situation har slående paralleller till vår tid. Den ger oss ett annat möjligt svar på Suhonens fråga. Socialdemokratin har inte nödvändigtvis svikit, men rörelsen har agerat på en spelplan där de samhälleliga maktrelationerna, hegemonin, delvis glidit den ur händerna.
Vi kan kalla det tidsandan, internationella trender och utvecklingar, vi kan prata om såväl strukturella förändringarna i ekonomi och arbetsmarknad som mer idémässiga trender i det offentliga samtalet.
Hegemonin är också aktivt skapad, och borgerligheten har i nutid varit skickligare än arbetarrörelsen på att erövra den.
Självklart hänger struktur och aktör samman. Hegemonin är också aktivt skapad, och borgerligheten har i nutid varit skickligare än arbetarrörelsen på att erövra den. Om den generella välfärden en gång svetsade samman arbetare och tjänstemän har klassalliansen slitits itu efter utförsäljningar av allmännyttan, privatiseringar samt en urholkning av de allmänna trygghetssystemen, som gjort den breda medelklassens mer beroende av egna privata lösningar.
Frustration över brister i integration och en råare kriminalitet har skapat möjligheter för en reaktionär höger att göra inbrytningar djupt in i arbetarklassen. Debatten har successivt förskjutits, så att hotet mot den socialdemokratiska välfärden i stället för borgerliga skattesänkningar i dag hos breda grupper snarare uppfattas som migrationen.
Men samhället är större än socialdemokratin
Så vad det i grunden handlar om är att sluta betrakta socialdemokratin inifrån, som en värld i sig själv. I stället är den en aktör bland många andra, i ett samhälle som är komplext och präglat av djupa och snåriga maktrelationer, befolkat av mångfacetterade individer som var och en slits mellan olika intressen och perspektiv.
Det gör såklart inte vänsterpolitik omöjlig. Men det gör att vänstern måste vara bättre, lyssna mer, läsa sin tid och förstå att människor är präglade av det sammanhang de lever i, oavsett vad vi tycker om detta sammanhang.
I Suhonens text slarvas detta förbi. Allt blir i stället en fråga om personlig resning hos det socialdemokratiska ledarskapet. Väljarna är höger för att s-ledningen inte är tillräckligt vänster. Allt som behövs är rättning i ledet och en klarare stämma.
Men samhället är större än socialdemokratin. Tage Erlander förstod detta. Han drevs i grunden av en intellektuell nyfikenhet, försökte ständigt förstå sin samtid. Det är också ett arv att hålla fast vid.
