Vi har inte tittat bort – men vi kan för lite
Bättre bevakning av svensk hiphop kräver en annan rekrytering till kultursidorna
Vad betyder den kommersiella rap som Einár var del av? Och vilket ansvar ska axlas av oss/de som ”lyssnar på musiken, följer artisterna på sociala medier, bidrar med den postmoderna hårdvalutan uppmärksamhet, konsumerar våldet, konsumerar konflikterna som vi vet kommer att sluta i död – på behörigt, bekvämt avstånd”?
Frågorna ställs i Expressen av Victor Malm i ärlig desperation, i ett slags självrannsakande anklagelseakt mot skrået: ”I fallet Sveriges just nu kanske största, mest samhälleligt angelägna och komplicerade kulturuttryck har vi kollektivt tittat bort”.
Men om vi som skriver här, som plitar ner kulturhistorien i realtid – om vi inte tittat bort, hade vi då inte bidragit till just den uppmärksamhet som anses leda till död?
Och har vi verkligen tittat bort och tigit? Diskussionen om gangsterrap och arbetarlitteratur fördes ju knappast i tyst avdelning (läs inlägg efter Jenny Högströms text från Inti Chavez Perez, Rasmus Landström, Magnus Nilsson och Sven Anders Johansson).
Ponera att samtidshiphopen ändå skulle ges mer plats på kultursidorna. För att behålla någon form av yrkeskvalificering hade det krävt att vi inte bara var djupt förtrogna med Einár och Yasin, utan med långt mer intressanta om än inte fullt så uppmärksammade Guleed och Mazzo.
Visst, den svenska samtidshiphopen ska förstås sociologiskt, men även genom hur den förhåller sig till sin egen historia: inte bara till Latin Kings och Petter, utan även till Ice Cold Rockers och Hammer Hill Click, STHLM Inkasso och Gubb. Inträdesprovet kunde vara en tolkning av varför Fittja-gruppen Highest i klassiska Sätt dig själv i min sits (1998) vädjar om social förståelse men kräver individuell revansch till tonerna av Masses lojt somriga funk som vill bryta sig loss i break-beats.
Detta är bara brödsmulor från en absolut minimikunskap som behövs för att estetiskt kunna värdera konstformens uttryck i provinsen Sverige. Och vem på svenska kultursidor kan det? Hur långt vi har kvar illustreras av att DN:s kulturchef Björn Wiman apropå Einárs död myndigt slår fast: ”Unga artister kan dö. Men de har hittills inte blivit mördade.” Psst, det är bara två år sedan som Rozh – vars Dras till problem har fler Youtube-visningar än någon låt av Håkan Hellström – sköts till döds i Blackeberg.
En sådan häpnadsväckande ignorans undanröjs bara genom att andra skribenter med andra samtidshistoriska kunskaper städslas. Annars blir det inget estetiskt kvalificerat och publicistiskt försvarbart samtal om Malms ”samhälleligt angelägna och komplicerade kulturuttryck”. Och dessa skribenter bör då kanske inte vara barn till någon profil på konkurrerande tidning eller heta – vad vet jag? – Gezelius, Montelius, Cavallius osv etc härifrån till evigheten och tillbaka.
