Israel river ner husen – och ingen bryr sig
Palestinier och israeler förenas i kampen mot ockupationen
Förolämpningarna haglar, blandas med tårar och desperata vädjanden. Några av de unga, israeliska soldaterna knuffar, någon försöker svara men de flesta står helt uttryckslösa. De ser bara till att maskinerna kommer fram och kan göra sitt jobb: att riva ännu ett palestinskt hem. Eller klippa en el- eller vattenledning, fylla en brunn med cement.
Just det här området på Västbanken ska tömmas, det har en israelisk domstol bestämt, bli till ett övningsfält för den militären. Men familjer som levt där sen före Israels ockupation vägrar ge upp sina hem. En man som bara kallas Ilan leder arbetet med en clipboard i handen, föser bort arga och förtvivlade bybor, ryter åt dem att hålla avstånd.
Israels ockupationspolitik på Västbanken har varit en del av världspolitiken sedan 1967. I den Oscarsnominerade dokumentären ”No other land” blir den högst konkret, landar hos enskilda människor. Den lyckas också inge den malande sisyfoskänsla som är bybornas vardag; det mesta som Israel river ner bygger de upp igen, ofta nattetid och med enkla redskap. Efter ett tag kommer bulldozern tillbaka. ”Det enda syftet med mitt liv har blivit att behålla mitt hem”, säger en man uppgivet.
Klippen med rivningarna är i många fall tagna av Basel Adra, en ung palestinier som bor i Masafer Yatta, ett kluster av byar på den del av Västbanken som Israel kontrollerar. Han är andra generationens aktivist, utbildad jurist men utan möjligheter att få några juristjobb. Hans tillvaro går i stället ut på att dokumentera rivningarna, i förhoppningen att väcka opinion. Han får ett tips på telefon, kastar sig i bilen – i hans by får man ha bil, i andra har Israel förbjudit det – och kör dit med sin kamera. Man hör honom skrika åt soldaterna ”Jag filmar er nu!”, ofta blir han bortjagad.
En dag får han sällskap av Yuval Abraham, en israelisk journalist som ska rapportera hem om rivningarna. Efter att ha läst arabiska säger han sig ha fått en helt ny syn på konflikten än den som allmänt råder i Israel. De blir kollegor och vänner, det är de två samt Hamdan Ballal (palestinier) och Rachel Szor (israel) som har gjort ”No other land”.
I en scen sitter Basel och Yuval och pratar i bilen, Yuval är frustrerad över det låga intresset för hans rapportering i Israel. För få klick, för korta inslag, ingen bryr sig. Basel blir lite ironisk, ”Ah, du trodde du skulle få slut på ockupationen på tio dagar? Du vet, vi har hållit på i decennier”.
Det lilla meningsutbytet fångar filmens kärna: Israel har i åratal genomfört sina rivningar av palestinska hem på mark de ockuperar, så envetet att mediernas intresse har nötts ner. Ännu en hemlös palestinsk familj är inte längre en nyhet. Yuval kan åka därifrån, vi tittare titta bort, men Basel och de andra byborna är på alla sätt fast i den verkligheten.
”No other land” filmades mellan 2019 och 2023, men avslutades före Hamas attack på Israel och det efterföljande kriget i Gaza (korta kommentarer har klippts in på slutet). Men våldet har sedan dess skruvats upp rejält även på Västbanken, inte minst från israeliska bosättare. Basel Adra fortsätter dokumentera. Förra helgen skrev han på sitt Instagramkonto: ”Nu, två dagar efter att ’No other land’ nominerades till en Oscar, invaderar bosättare mitt samhälle Masafer Yatta, de bränner och river hem. Jag är hedrad av nomineringen men vi utplånas medan Trump lyfter amerikanska sanktioner mot bosättare. Bryr sig folk i Hollywood? Jag ber er, var inte tysta.”
Fotnot: ”No other land” visas på bio nu. Den är nominerad till en Oscar i kategorin bästa dokumentär – den 2 mars äger galan rum.
