”Bara det inte blir som i Kiruna”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det bubblar runtom i Norrbotten och Västerbotten och man talar om den tunga industrins språng med batterifabriken i Skellefteå, Hybrit-projektet i Gällivare, SSAB:s omställning i Luleå och LKAB:s i Malmfälten och Kiruna.

I Boden ska företaget H2 Green Steel bygga ett ”grönt” stålverk som ska ge 1 500 nya jobb och 5 000 nya bodensare. Men är sambandet mellan arbetstillfällen och samhällsutveckling lika givet som det har varit? Anna Andersson följer det som händer i hennes barndomsstad.


I somras bestämde sig mamma äntligen för att sälja huset. Mina tre syskon och jag har försökt få henne att göra det sen pappa dog för fem år sen – det är för stort har vi sagt, för mycket att städa och för mycket att underhålla. Först sa mamma blankt nej, sen sa hon ”en sommar till” några gånger och sen sa hon att hon ville fira sin 80-årsdag där. I maj fyllde hon 80, vi skålade för henne i det inglasade uterummet och byggde för sista gången långbord i köket. Veckan därpå ringde hon en mäklare.

Mammas hus är en trevlig villa som en familj kan växa i, med uppvuxen trädgård och med dubbelgarage – ”kattmynta för norrbottningar” som min ena bror brukar säga, där man kan sommarförvara skotern eller vinterförvara fyrhjulingen.


Allt det här var orsaker till att vi trodde huset skulle bli lättsålt – men den främsta var att huset ligger i Boden, på samma sida av stan där företaget H2 Green Steel, H2GS, ska bygga ett stålverk. Där ska stål framställas i en nästan fossilfri process, en viktig del i det som kallas den gröna omställningen. Enligt planen ska det stå klart redan 2024 och då ge 1 500 nya arbetstillfällen.

Den här texten ska handla inte om stålverket, eller om elen eller malmen, eller ens om ”den gröna omställningen”, utan om samhället runt omkring. Om stan ska växa, hur ska det gå till?

Mitt på gågatan i centrala Boden har H2 Green Steel ett informationskontor.

För med det nya stålverket ska bodensarna blir fler, målsättningen är 5 000 nya invånare till 2030. Det var därför vi trodde att mammas hus skulle bli lättsålt, och vi fick rätt. Efter mäklarens annons var det flera som lade bud – samtliga med avsikten att använda huset som ”entreprenörsboende”.


Ett entreprenörsboende är lite som ett inackorderingshem. Den som äger huset hyr ut det, till exempelvis en grupp byggjobbare som ska bygga stålverk. Det kommer att behövas många sådana i Boden. När vi tömde huset sålde vi en byrå och eftersom den fastnade i den svängda trappan hann vi prata en del med den trevliga köparen. Hon hade ett hus rätt nära mammas men byrån skulle till stugan strax utanför stan – planen var att bo där ett par år, hyra ut villan och på så sätt få ihop pengar till en renovering.

… jag inser också att i den gröna omställningen väger pappas ståtliga riddarsporrar lätt.

Tanken att det snarare blir veckopendlande byggjobbare än en familj som flyttar in i mitt barndomshem gör mig lite vemodig – kommer de känna någon omsorg om huset, vad händer med trädgården? Men jag inser också att i den gröna omställningen väger pappas ståtliga riddarsporrar lätt.


Det är inte bara i Boden man talar om den tunga industrins språng – runt om i Norrbotten och Västerbotten bubblar det. Batterifabriken i Skellefteå, Hybrit-projektet i Gällivare, SSAB ställer om i Luleå och LKAB i Malmfälten och Kiruna. Det är inte konstigt att det talas om en guldrusch och i norrländsk politik trumfar nya arbetstillfällen allt. I Boden belönades också det sittande socialdemokratiska kommunalrådet Claes Nordmark i det senaste valet, partiet gick fram med 14 procentenheter och landade på 48,2 procent – som vore det folkhemmets glansdagar.

Med den industriella utvecklingen hoppas man att Norr- och Västerbotten ska få 100 000 nya invånare. Men finns förutsättningarna för en sådan tillväxt?

Men det är det ju inte, och frågan är om sambandet mellan arbetstillfällen och samhällsutveckling är lika givet i dag som det var då. Flera gånger när jag varit i Boden har jag hört frasen ”Bara det inte blir som i Kiruna”. Det kan låta motsägelsefullt eftersom arbetsmarknaden är glödhet där – arbetslösheten är på 3,9 procent, att jämföra med 6,4 procent för hela riket. Men befolkningen krymper. För den som vill ha en lägenhet i Kirunas nya centrum, som invigdes i höstas, väntar en kötid på 20 år. Huspriserna sticker iväg på ett sätt som gör det omöjligt för många att köpa hus där, de enda som har råd är ”entreprenörerna eller gruvarbetarna”.


Problemen är väl kända och skildras ofta i lokalpressen. Till exempel skrev NSD om ett ungt, välutbildat par – han psykolog, hon socionom, båda bristyrken – som inte kunde köpa en bostad till rimligt pris utan flyttade till Kalix. Medier över hela landet rapporterade i höstas när först Raketskolan, sedan skolan i Vittangi – sju mil bort men i samma kommun – tvingades tillfälligt stänga på grund av lärarbrist.

Om ett samhälle inte kan upprätthålla undervisning på mellanstadiet, är det då längre ett samhälle? Frågan är inte ställd kritiskt till Kiruna kommun, ingen är ju nöjd med situationen, utan öppet till alla som är intresserade. Är det okej för resten av landet om Kiruna till slut bara blir en stor gruva, som arbetarna veckopendlar till? Som en oljeplattform, fast i den svenska fjällvärlden.


Bodens förutsättningar skiljer sig en del från de andra projekten i norra Norrland. Bakom stålverket i Boden finns inget statligt bolag, H2GS är bara privat kapital. Det är också en stad utan tradition av tung industri – Boden grundades för drygt 100 år sen för att bli ett nav för försvaret och järnvägen. Förutom de offentliga jobben har arbetstillfällena mest funnits i småföretag. Liksom så många andra svenska småstäder har man i princip sen 90-talskrisen haft en långsamt minskande och allt äldre befolkning. Man har tvingats krympa sin kommunala kostym – men ska nu försöka bygga för 5 000 nya invånare på sju år. Det ska till bostäder, skolor och omsorg och nu spänner stan bågen (läs gärna Peter Kadhammars reportage).

Ända sedan välfärdsstaten började rullas tillbaka på 90-talet så vilar mycket av samhällsbygget på de enskilda kommunerna.

Ända sedan välfärdsstaten började rullas tillbaka på 90-talet så vilar mycket av samhällsbygget på de enskilda kommunerna. För många mindre städer innebär det i praktiken att man administrerar sin egen långsamma avveckling – precis som man under ett par decennier krympte i Boden. Men nu har det alltså uppstått ett gyllene läge för tillväxt, för en liten ort att expandera. Finns ens förutsättningarna för att det ska ske?


Jag ringer upp Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi vid Umeå universitet och faktiskt uppvuxen i Boden. Han forskar om flyttmönster och har just fått medel för att under sju år följa utvecklingen i norra Norrland.

Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi vid Umeå universitet.

Eriksson låter milt skeptisk när jag frågar om möjligheterna att locka folk norrut, och anger flera skäl. Ett är akut: efter flera år av stabil energiförsörjning och låga räntor går vi nu in i en lågkonjunktur, driven inte minst av den dyra elen. Byggsektorn börjar redan dra öronen åt sig, säger Eriksson, de blir allt mer osäkra på om de kan räkna hem nybyggen i norra Norrland. Var ska då de framtida stålverksarbetarna och deras familjer bo? I baracker?


Ett annat är den utveckling som till skillnad från det gröna stålet redan är verklighet: bristen på personal inom välfärden. Det är ett problem många regioner brottas med men kanske är det värst i norr. I somras ställdes alla planerade canceroperationer in på Sunderby sjukhus, Norrbottens största som ligger mellan Luleå och Boden. Folk får åka till Finland för att få en tid hos tandläkare. Det är inte bara i Kiruna lärarbristen är akut, på Gällivares kommunala högstadieskola är nästan varannan lärare obehörig och lektioner som ingen kan leda ställs in.

Vad gör sådana nyheter med bilden av Norrland? Vilken ung familj ser en framtid där?


Under detta ligger de rätt stela flyttmönster vi har i Sverige i dag. Det har talats om en grön våg, en flytt från de stora städerna, men det är mest en krusning – i huvudsak flyttar folk till storstädernas kranskommuner. I dag har vi inga ”push-effekter”, säger Rikard Eriksson, som de som fanns under de enorma strukturomvandlingarna på 1950- och 60-talen. Då gjorde rationaliseringen av skogs- och jordbruk att den unga arbetskraften knuffades söderut, till industrier och akademiska utbildningar.

Boden ligger i en sänka mellan flera berg och i dem byggdes under början av 1900-talet fem fort – Bodens fästning. Alla fort är stängda i dag.

Dessutom har den ökade jämställdheten gjort oss mer trögrörliga. När 40-talisterna var i familjebildarfasen var det mannens karriär som styrde var en familj slog sig ner – min egen familj är ett exempel på detta. I pappas kvarlämnade pärmar hittade vi en kopia på en ansökan om ett jobb i Norrköping, daterad den 2 februari 1974, där pappa anmäler intresse för en utannonserad tjänst men att han ”redan nu [vill] redovisa en viss tveksamhet betr [företagets] ev omlokalisering, en tveksamhet som bottnar i rent praktiska problem”. Han erbjöds ändå jobbet, och sattes att räkna på kostnader och vinster med en företagsflytt till Boden. Vinsterna var större och vi flyttade.


Flyttlasset från Norrköping gick sensommaren 1976, tre dagar före min start på det som då hette lekskolan, fyra veckor före det historiska regeringsskiftet. Det var en tid då välfärdsstaten fortfarande byggdes ut och då man med hjälp av regionalstöd försökte vända avfolkningen av vissa landsdelar som de tidigare två decennierna lett till. Om det fungerade på ett strukturellt plan är omtvistat (se till exempel Arne Müllers bok Stockholm, städerna och resten) men på ett individuellt fick det åtminstone en ung fyrabarnsfamilj att flytta till en liten ort i Norrbotten vi saknade tidigare relation till. På köpet kom en gymnasielärare, min mamma.

I dag flyttar inte en ung familj om inte båda två kan få bra jobb. För städer som vill dra till sig utbildad arbetskraft är det ett problem, säger Rikard Eriksson, när till och med tidigare stabila arbetsgivare som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har försvunnit från många mindre orter.

Rikard Eriksson påminner mig också om Fredrik Reinfeldts uttalande 2013, när han var statsminister: ”We used to have people in the industry, but they are basically gone”. Det stämde inte då, säger Eriksson, och det stämmer ännu mindre nu. Svenskt näringsliv vilar ännu tungt på den gamla ekonomin, och ända sedan den första industrialiseringen har skogen, malmen och älvarna utgjort ryggraden i den. Resurser i hög grad hämtade från Norrland. De har gjort hela landet rikt och givit många norrlänningar jobb och välfärd.


Men för norrlänningarna (inte minst samerna) har det också funnits ett pris (i synnerhet för samerna). Skog, malm och älvar betyder hyggen, gruvor och kraftverk som har förändrat landskapet för alltid, och fortsätter att göra det. DI:s Luleåbaserade reporter Jens Kärrman rapporterade i somras att man i Norrbotten och Västerbotten under de två närmaste åren ska dra i gång 378 nya vindkraftverk, utöver de knappt 1 000 som redan finns. Samtidigt planerar nio svenska län för noll (0) nya vindkraftverk mellan 2022 och 2024. I Skåne väntas man 2024 producera mindre vindkraftsel än man gjorde 2015.

Konfliktnivån i den här frågan, liksom den om nya gruvor, ökar nu i norr. Om uttaget av resurser fortsätter utan motsvarande utveckling av välfärd för de som bor där är det svårt att se annat än att konflikterna kommer att accelerera.

Trots den förändrade konjunkturen fortskrider planerna i Boden för det nya stålverket, för den gröna omställningen – känslan är att Rubicon redan har korsats.

Det ska sägas att staten fortfarande har en stor roll att spela i det som påbörjats i Boden. Den viktiga infrastrukturen runt det planerade stålverket – järnväg, nya vägar, förstärkta elnät – är fortfarande en statlig angelägenhet (och har också att konkurrera med andra statliga infrastrukturprojekt). Det har också tillsatts två statliga samordnare, en för framför allt tillståndsprocesser och arbetsmarknadsprojekt och en för ”hållbart samhällsbyggande”.


Borde staten göra mer? På sitt Instagram-konto skriver kommunalrådet Nordmark att han hoppas på utbildningsinsatser, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ”mer tillväxtstöd”. 2021 skrev han ett brev till Näringsdepartementet tillsammans med sin kollega i Luleå, och bad om pengar – totalt 151 miljoner kronor – till olika utvecklingsprojekt. Den enda synliga effekten av det var en fnysning på DN:s ledarsida – kommunerna kommer ju att få ”rejäla nya skatteinbetalningar”, skrev man, så de borde hålla sig för goda för att tigga skattepengar av oss andra.

I valet 2022 vann Socialdemokraterna 24 av 49 mandat i kommunfullmäktige och styr i dag stan tillsammans med Sjukvårdspartiet, som har ett mandat.

Visst, intäkterna kommer – sen, när (om?) de nya invånarna flyttat dit. Men problemet är ju hur man tar sig från ”nu” till ”sen”. Om industrins gröna omställning är en nationell angelägenhet, kanske nödvändig samhällsutveckling också kan vara det. Det är trots allt inte naturlagar som styr, utvecklingen går att påverka med politiska beslut.


Trots den förändrade konjunkturen, trots trender och utvecklingar fortskrider planerna i Boden för det nya stålverket, för den gröna omställningen – känslan är att Rubicon redan har korsats. När jag är hemma över jul passerar jag H2GS informationskontor mitt på gågatan, de dagar de har öppet ser jag en hel del folk där.

Mamma fortsätter också med sin omställning, från villa- till lägenhetsliv. Första julen i lägenheten blev lyckad även om frysen är för liten och det inte finns ytor för allt julpynt, vi fick hålla flera ljusstakar i ständig cirkulation. På julafton var det -15 och när det mörknat åkte vi till minneslunden och tände ljus för pappa. Han, född och uppvuxen i Norrköping med släktens rötter djupt i den östgötska myllan, vilar nu här på skogskyrkogården och det känns helt rätt. För honom blev Boden hemma.

Uppdaterad 2023-01-24 | Publicerad 2023-01-22

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Jenny Åsell
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET