Skål för skitsnacksfeminismen!
Veronika Gustafson om sympatidissningarna och manshatet som skapar band – men som nog inte ska sättas på pränt
”Skål, män är vidriga” säger vännen till höger om mig på en tillställning. ”Män är predisponerade till att bli pedofiler” påstår andra. När Zara Larsson sa att hon hatade män förklarade hon att det gäller män i grupp och patriarkala strukturer. Att uttrycka sig så är nog ett symptom på en jargong i en miljö där ”män är svin” (Zara Larsson i DN) inte längre överraskar.
”Tycker du verkligen att män är vidriga?” frågar jag min vän när vi lämnar gänget. ”Nä”, svarar hon.
Inte alla icke-män snackar skit om alla män på det här viset. Men tillräckligt många för att bilda ett mönster: skitsnacksfeminism.
Det är inte ”male-bashing” eller allmänt klankande på män, då klankeriet i sig inte verkar vara poängen, utan ett medel för att nå sociala mål. Kvinnor som sympatidissar sådant medsystrarna ogillar.
”Tycker du verkligen att män är vidriga?” frågar jag min vän när vi lämnar gänget.
”Nä”, svarar hon.
Det snackas skit om män – och andra grupper – liksom det snackas om enskilda, för sämjans skull. I rum där inga män hör, med påstått feministiska motiv.
Skitsnack är ett svåröverträffat socialt kitt; inget förenar främlingar lika lätt som ”vi och dom”, och att ha gemensamma fiender. Skiten blir en insats i ett högt socialt spel, ett trohetstecken till gruppen. Det kan vara lättare att finna gemenskap i vad man hatar än vad man älskar. Har man inte individer att sympatidissa finns kategorier – så förstärks fördomar överlag. Men jag dömer inte ut skitsnacksfeminismen för det. Bara den skriftliga.
De som saknar människor att skvallra med kan åkalla en låtsaskompis. Man kan vända sig till Gud – eller internet. På plattformar som Instagramkontot ”Mansbebisar” och Facebookgruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” är ”koriander” kodord för ”män” för att skitsnackarna ska komma runt plattformarnas näthatsfilter.
Hårda ord får mer effekt på pränt än om de försvinner med utandningsluften. Mer tid att normaliseras, eller växa. Ord att läsa kan jäsa.
få svin blir osvinigare när de kallas svin
Det sägs att manshat är en reaktion på årtusenden av dödligt kvinnohat – ”det är okey att sparka uppåt”. Men när en rå ton mot män normaliseras är det kanske inte märkligt att andelen män som identifierar sig som feminister halveras på fyra år, från cirka hälften 2014 till en av fyra 2018.
Få blir på självrannsakande humör av klander knutet till ens gruppidentitet, oavsett träffsäkerhet. Golemeffekten kallas den mänskliga tendensen att leva upp till negativa förväntningar.
Män som vänder sig från feminismen kan vända sig mot den, exempelvis genom ”youtuberadikalisering”.
På det kan man svara att kvinnor inte ska anpassa sig till män; att tro att förtryckare kan kämpa för förtryckta är naivt, menar Lady Dahmer och förklarar varför feminister bör hata män. Men det blir svårt att kämpa med halva mänskligheten mot sig. Två fel gör inte ett rätt – få svin blir osvinigare när de kallas svin.
Man kan inte vakta tungan jämt. Mången vänskap, insikt och feministisk krönika börjar med fritt, rått skitsnack där man testkör idéer. Men om man unnar sig lyxen att tala ut, bör det få dunsta i sorl – om man nu måste skitsnacka bör det stanna vid snack.
Veronika Gustafson, artist och elev på Gotlands tonsättarskola. Fil. kand. i filosofi, politik och ekonomi från University of Sussex.
