Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp

Nu när mordet på Olof Palme är löst är det tydligt vad som pågick och pågår

Jag heter Engström, kommer från Nybro och har bott i Täby. Så kan det gå – i alla fall om man ger sig i kast med Palmeutredningen, som tycks trolla fram voodooliknande sammanträffanden ur minsta trivialitet. Det var liksom ofrånkomligt att åklagaren som nu har rott förundersökningen i hamn skulle bära namnet på ett av skandalens många offer.

För en skandal är det; det största och värsta haveriet i svensk rättshistoria. Då har vi ändå att blicka tillbaka på uppemot ett årtusende av lagbundet styre i det här landet. (Thomas Quick-moraset hamnar på en så avlägsen andraplats att man snudd på tycker synd om det.) Det är nu inte enbart vår hantering av coronapandemin som lär få utlänningar att skaka på huvudet åt vår högdragna särart.


Förutom Christer Pettersson, som fick ett redan sargat liv fullkomligt söndertrasat av svensk polis och svenska massmedier, är vi såklart alla offer för denna kombination av förbluffande arrogans och rent ut sagt svindleri från överhetens sida. Vi underkastar oss någorlunda frivilligt statsmaktens våldsmonopol, men då förväntar vi oss åtminstone ärliga försök att bringa klarhet i allvarliga brott. Vi ska inte behöva räkna med att våra ställföreträdare klantar bort vittnesmål, sumpar bevisning och sopar företrädarnas och egnas misstag under mattan.

Men det är en jävla skillnad på gärningsman och gärningsman. Det är en jävla skillnad på en lägenhet i Rotebro och en villa i Täby

Den som tror att detta är överord rekommenderas att läsa Thomas Petterssons fenomenala bok Den osannolika mördaren, som av allt att döma har legat till grund för, ja faktiskt väglett, Palmeutredningens slutspurt. Pettersson visar tålmodigt, metodiskt och utan åthävor hur polisen genomgående förträngde gärningsmannen från brottsutredningen – trots att Stig Engström hela tiden gjorde sig påmind och dök upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

I ett sällan skådat utbrott av byråkratisk förtvivlan skapade man till och med en sorts tredje ståndpunkt i klassificeringen av vilken roll en person ansågs spela i utredningsarbetet: Engström befanns ha varit inte vittne, inte gärningsman … utan bara ”varande på brottsplatsen”.

De orkade inte med karln; han ljög och konstrade – kan man tänka sig! – och passade framför allt inte in i de febriga idékonvulsioner som ledde först till en vansinnesjakt på kurdiska terrorister och sedan, när det fiaskot behövde skylas över, förföljelsen av en ensam, förvirrad gärningsman i form av Christer Pettersson.


Det är svårt att sätta ett adjektiv på Hans Holmérs eftermäle. Men förhoppningsvis nöjer sig inte eftervärlden med att döma mannen som var katastrofens primära upphovsman. Det var inte han som naglade fast Christer Pettersson vid offeraltaret, och det var inte (bara) han som ilsket snäste av alla journalisters och privatspanares frågor om den evige Skandiamannen.

Hans Holmér.

Nu har vi vår skurk, en sorts femtioplus-version av Mister Kuk-killen i Torsk på Tallinn. En bedrövelse till människa, helt enkelt, flåshurtig och påfrestande, lika medioker som mediekåt. Och det finns gott om gamla polisrävar, liksom de vanliga högdjuren i den socialdemokratiska aristokratin, som nu tycker sig delvis ha fått rätt: Vad var det vi sa, det var en ensam galning.

Men det är en jävla skillnad på gärningsman och gärningsman. Det är en jävla skillnad på en lägenhet i Rotebro och en villa i Täby.


Christer Pettersson hörde till samhällets bottenskrap, blandmissbrukare och tidigare straffad som han var. Jag minns honom från gallerian i Sollentuna, där han brukade irra runt i vit täckjacka och bomma cigg av folk; jag vågade såklart aldrig neka karln (enligt både rykten och någon tidigare dom gick han runt med bajonett) och studerade fascinerat denne förment riksfarlige man, som på bästa amfetaministmanér rökte utan att först spotta ut tuggummit.

Christer Pettersson.

En gång pratade vi om skolan – jag jobbade som SFI-lärare – och det var inte så tossigt, det som kom ur honom. Men rädd var jag, och ville dra mig ur samtalet så fort som möjligt. Jag har aldrig längtat så mycket efter att ett pendeltåg skulle komma in på perrongen.

Stig Engström hade gått på Sigtuna och Konstfack. Han var grafiker på ett anrikt försäkringsbolag (som en gång i världen hade Olof Palmes farfar till VD, ska sägas när vi ändå rör oss inom voodoo-fältet, och som grädde på moset var min frus farfar direktör i företaget innan han tappade förståndet och började skjuta mot förbipasserande båtar med gevär från sin skärgårdsö).

Engström umgicks regelmässigt med högt uppsatta marinofficerare och tunga näringslivschefer. Man kan skäligen misstänka att samtalen löpte lite olika vid fejkmarmorborden i Rotebro och bridgeborden i Täby.

Pettersson beundrade i stora drag Olof Palme; Engström frotterade sig med vänner som uttryckligen hatade honom och betraktade honom som landsförrädare. Manin över Palme i dessa sammanhang kunde gå så långt att en kommendörkapten i marinen spred uppfattningen att Palme på telepatisk väg var kontrollerad av Sovjetunionen.


Så futtigt faller det sig att Engström var en mask bland dessa mörkblå furor – flera ur Täbykretsen har vittnat om att han åtnjöt noll respekt – och helt enkelt ville imponera på sina mäktiga vänner. Vi får kanske aldrig veta om han utförde mordet på direkta uppmaningar från vänkretsen, eller om han gjorde det på eget initiativ. Och vilka berättade han för efteråt? Ingen? Fast om han inte kunde motstå frestelsen, vilka har då tigit i alla dessa år?

Polisens förtroende är kört i botten här, eller ännu värre: det ligger på minus. Alltså är det komplett ointressant vad tidigare utredare nu kommer att häva ur sig för teorier och förklaringar. De har för mycket inkompetens och tunnelseende och pur dumhet att dölja.

Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp, i ett land som genomgått så groteska systemskiften att den mördade statsministern skulle gråta om han såg eländet

Då blir vi ironiskt nog hänvisade till mytomanen Stig Engströms egna ord, ur den sista intervju han gav i livet: ”Tänk om den beundrade statsministern snäser av vederbörande på ett föraktfullt sätt. Avvisade och vända ryggen åt blir några av oss förbannade. Om då någon av oss också går runt med ett vapen – så kanske vi tar till det vid ett sådant tillfälle. Sinnet rinner till – vi tar några steg efter mannen, lägger handen på hans axel för att stoppa honom: Din djävel! – pang.”

Var det en konspiration eller en ensam galning? Ja, vad ska man säga. Under 1980-talet är det uppenbart att delar av borgerligheten genomgick en klassisk radikaliseringsprocess. Palmehatet sjöd och sjöd tills det nådde en kokpunkt. Stig Engström råkade bara vara där när locket flög av.


Innan dess hade han bearbetats i åratal inom den politiska motsvarigheten till en pedofilring, där allt grövre fantasier kunde delas utan att någon höjde på ögonbrynen. Om Pinochets undanröjande av Allende i Chile var en fascistisk statskupp har jag svårt att se hur inte Engströms mord på Olof Palme skulle vara det. Det var bara effektivare genomfört, utan flyganfall och truppförflyttningar och massgripanden.

Allt den fascistiska borgerligheten i Sverige behövde var en pratglad stropp med reumatism, handväska och gubbkeps. Och så en poliskår, förstås, som avskydde mordoffret och ansträngde sig därefter.

Vilken röra, vilken röta, vilken ruelse. Vi vaknar upp till minnet av en gammal tragedi, bara för att inse att den fortfarande utspelar sig. Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp, i ett land som genomgått så groteska systemskiften att den mördade statsministern skulle gråta om han såg eländet.


Men hans ögon förblir slutna. Vi som ser och bryr oss och vägrar att godta den slakt på det offentliga som genomförts, den medvetna tillväxten av klyftor, anständighetens avskaffande på snart sagt varje samhällsområde, den fega anpassningen inom socialdemokratins ledarskikt efter allt vad medelklassen efterfrågar, den obefintliga moraliska resningen i frågor om allt från asylrätten till vården av psykiskt sjuka och missbrukare, de utplundrade skattemiljardernas flöden till skatteparadisen, den eviga beröringsskräcken inför allt som blickar bakåt mot en nation som trots allt fungerade, mot ett folkhem som till sist drog till sig avundsjuka blickar från världens alla hörn – vi som bryr oss får gråta åt honom.

<div data-tipser-pid="5ee0a800bdaf420001a4674d" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.