Soundet av 80-tal & pingismatcher

Petter Lindgren gräver bland gamla kassetter och minns Imperiets uppgång och fall

Imperiet modell 1984 med Gunnar Ljungstedt, Christian Falk, Joakim Thåström och Per Hägglund.

I väntan på Universals utlovade jättebox med Imperiets alla skivor på vinyl och Tomas Andersson Wijs intervjubok har jag fått hålla till godo med kassettband. Det är inte det sämsta, för när det kommer till tidsfärg finns det ändå inget som slår att trassla med gamla Maxell C90.

Särskilt då kassetten med Imperiets tredje skiva ”Blå himlen blues” från 1985. Där är det inte bara diskanten som nötts ned under färden genom decennierna, för tiden åt sig in på bandet redan då, och på ett akut vis.

”Århundradets brott”, ”CC Cowboys”, ”Surabaya Johnny” och de andra låtarna ledsagas alla av ett jobbigt tickande som dock inte har med klockor att göra, utan med sport. Det är jag och min kompis Björn som passar på att spela lite pingis medan jag bandar av hans skiva. Det var sådant man gjorde då, bandade av varandras skivor, vilket tog en erbarmlig tid.

Sladden mellan skivspelaren och kassettbandaren hade av någon anledning halkat ur, med resultatet att den godtrogna apparaten (en så kallad bergsprängare) i stället plockade upp alltsammans, låtarna och pingisen, från luften, via den inbyggda mikrofonen:

”Jag var så ung / to-tick-ti-tock / herregud bara sexton år / to-tick-ti-tock / och du kom / to-tick-ti-tock / från Burma hitåt.”

Andersson Wij kan slänga sin bok i väggen, för jag kan inte tänka mig en mer skit-autentisk representation av 1985, året då Mikael Appelgren och Ulf Tickan Carlsson tog VM-guld i herrdubbel men i övrigt ett rätt träligt år, helt utan den coolt orwellska vibe som vidhäftat det föregående 1984.

Ulf ”Tickan” Carlsson och Mikael Appelgren tar VM-guld i bordtennis 1985.


Zoomar vi ut från det gröna Stiga-bordet hamnar vi i ett Sverige styrt av sossarna och Palme, i en västvärld i händerna på patenterade ägg som Reagan och Thatcher. Ruskiga terrordåd skedde i stort sett varenda månad, i juli sprängde exempelvis några jihadister bomber i Köpenhamn, för att sedan ta tåget hem till Uppsala. Blev man inte sprängd av terrorister så fick man väl en atombomb i huvudet eller aids, sådan var den lite trista stämningen 1985. Man fick pigga upp sig med pingis.

För Imperiets del var det dock glada dagar. Äntligen något som liknade ett nytt sound! För medan exempelvis KSMB till synes oproblematiskt sprack upp i utmärkta Stockholms negrer (Michael Alonzo) och Strindbergs (Johan Johansson) hade Imperiet harvat på i nedförsbacken efter Ebba Grön, i en långsam transformering kantad av en hel del skit, enligt min mening.

Det första skivan ”Rasera” (1983) var bra men lät mest som en samling gamla Ebba-låtar, och var det väl också, medan uppföljaren ”Imperiet” (1984) var hyfsad men ojämn och formmässigt instabil.


Enligt min dåtida uppfattning, som kan jämföras med hur en del Beatles-fans genom historien öst skit över Yoko Ono, var det Stry Terrarie som var boven. Redan vid tiden för Ebbas ”Kärlek & Uppror” (1981) hade han glidit in i bandet och fördärvat allt med sina brillor och stråkmaskiner. En orättvis historieskrivning naturligtvis, eftersom både Stry och hans band Garbochock har en självskriven plats i den svenska punkens ärobunker.

I alla händelser noterade jag att Stry lämnat bandet lagom till ”Blå himlen blues”, liksom att trummisen Gurra Ljungstedt ersatts av Fred Asp som tidigare spelat med bland andra Alien Beat och Reeperbahn. Och allt lät fan mycket bättre! Luftigare, mörkare, mer teatralt, som om stora delar av ljudbilden vikt hädan för att lämna ett eget reverbindränkt lebensraum åt Joakim Thåströms röst. Också gitarrerna lät bättre, mindre randomrockande men med en klädsam industriell hint av Berlin eller Birthday party.

Joakim ”Pimme” Thåström på scen 1986.

På scenen har bandet heller aldrig t-ett sig bättre än åren kring 1985. Jag anser mig vara hyfsat heterosexuell, men frågan är väl om jag hade nobbat Pimme i den där frälsishatten han bar under den efterföljande turnén. Han var ju till och med snyggare än Johnny Thunders. Keybordisten och saxofonisten Per Hägglund såg förstås lite eljest ut i sammanhanget, enligt min mening, som något slags partysnajdad gubbe som hamnat på avvägar (han var 28 år vid tidpunkten).


Med ”Blå himlen blues” nådde Imperiet dessvärre en bredare publik, vilket inte bara fick mig att dra öronen åt mig utan också inverkade menligt på bandets förstånd. På en singel från samma år gav sig Thåström till och med på att tolka folkkärt crap som Taube och Bellman, och det på ett riktigt storvulet vis. Urk!

Nästkommande album, ”Synd” från 1986, var inte mycket sämre vad beträffar pretentioner och stråkarrangemang (framförda av Fläskkvartetten). Ta bara låten ”Bibel” som sammanfattar skapelsen i sju betydelsedigra strofer, eller ”Café Comopolite” som mosar in förlegad kafé-romantik i en bur av rim som hade fått Nils Ferlin att implodera av skam: ”Våra drömmar rinner genom flaskornas hals / Centilitrar vackra som toner i en gråtande vals / Morgonens mörker hos Moder Courage / Här finns bara sånt era farsor döpt till surrogat”.

Inte min kopp bryggkaffe, och på sätt och vis hade väl 90-talet redan kommit inbrakande i mitt liv vid tidpunkten, med band som My Bloody Valentine, Band of Susans och Pixies, en utveckling jag fortfarande betraktar som elgitarrens och mellanregistrets hämnd på det slicka 80-talet. Rundgång hela dan! Ha!

Också Thåström tröttnade väl på den välproducerade grannlåten till slut, för efter Imperiets sista album ”Tiggarens tal” (1988) inledde han en första solokarriär baserad på ett råare sound och ett mer minimalistiskt textskrivande, med höjdpunkter som ”Miss Huddinge cent-rum 1972” (1991).

”Tiggarens tal” har jag dock inte lyssnat på sedan Reagans dagar, och inte heller har jag den på kassett. Förmodligen låter den helt annorlunda i dag, och i väntan på ”Silver, guld och misär”, som boxen heter, får jag väl roa mig med lite pingis.


För den som är sugen på en match vet jag att det står ett plåtbord uppställt i Axel Landquists park på Söder i Stockholm, den park som Thåström sjunger om i sången med samma namn, på albumet ”Kärlek är för dom” (2009): ”Pilträdens löv föll den kvällen / Och just innan det sista tog mark / Kunde man höra en fågel som sjöng / I Axel Landquists park”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln