Motbjudande rasism

Selma Lagerlöf använde sin talang för att trumma in obehagliga budskap

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Lennart Bromander läser Selma Lagerlöfs En historia från Halland, utgiven 1910.

I försommarens cyklop-debatt hävdades att en författare måste få gå in och förutsättningslöst undersöka även obehagligare ämnen än det sanna, det rätta och det sköna. Till exempel ­pedofili eller nazism.

Självklart är det så, men under­förstått i resonemangen var att författaren inte själv ­omfattade sådana åsikter eller perversioner. Men hur ska vi då hantera en rasist som Selma ­Lagerlöf?

I hennes novell En historia från Halland berättas om en bondgård, där arvtagaren Sigurd ­ännu inte är myndig, när bonden avlider. Änkan gifter om sig med en charmig och till synes duglig man, Jan, men Sigurd misstänker att Jan är tattare och minns sin fars varningar: ”de är inte som vi andra, och de blir aldrig som vi. De har något vilt i sig, så att de inte kan förmå sig att bo under tak, utan jämt ska stryka omkring på landsvägen. De kan inte bli så pass tama, att de kan göra ordentligt arbete, utan de vill leva av hästbyte och kortspel, när de inte tigger eller småstjäl. Och kommer en tattare så långt, att han arbetar, så kan du aldrig se, att han gör något nytt, utan han vill bara flicka och lappa på det, som är gammalt.”

Faderns varningar visar sig stämma, men Jan lyckas genom sitt förföriska fiolspel förvända ögonen även på Sigurd, lantbruket blir förött, och än värre blir det när hans släkt drar in: ”de mörklagda karlarna med ansiktena märkta av många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och de skrikande påflugna barnen var också med.”

Till slut inser Sigurd hur inpyrd av falskhet och lögn tattaren Jan är, och luttrad av erfarenheten förstår han ”att tattaren inte ­hade kunnat tänka och handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste leva, som hans art bjöd honom.”

För hundra år sedan, när den här novellen skrevs, var nästan alla i någon mån rasister, men det finns rasism och rasism. Selma Lagerlöfs rasism är inte blott tidstypiskt konventionell och ogenomtänkt utan ideologiskt medveten och av det elakartade slag, där männi­skor av ”annan art” döms ut som ­moraliskt undermåliga. Inte ens tattarens ­musikalitet är ett försonande drag, eftersom han ­använder sin färdighet till att förföra och snärja. Tattarna framställs som en hotfull kontrast till den litet tröga men ­sega och stabila svenska bonde­stammen.

En historia från Halland är en novell av god Selma ­Lagerlöf-klass, och alla vet vad det innebär. Men i första hand är det ett djupt motbjudande aktstycke, där Selma Lagerlöf använder sin unika berättartalang att trumma in ett ­extremt obehagligt och farligt budskap.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln