Från röd sångfågel till amerikansk ikon
Pete Seeger – individualisten som förblev röd ända till sin död
En krigsveteran som bodde med sin hustru och sina tre barn i ett timmerhus vid Hudsonfloden. Virket i väggarna kom från träd han själv hade fällt, från stockar han själv bilat. Han varken rökte eller drack och var trogen samma kvinna i sjuttio år. Sitt liv ägnade han åt att föra sitt folks traditioner vidare.
Han böjde sig aldrig för skränande hopar eller kampanjer i tidningarna. Hellre än att inför domstolen redogöra för sina politiska åsikter valde han att bli dömd till fängelse.
En tvättäkta amerikansk individualist? Jodå. Haken är bara att Pete Seeger också var en amerikansk kommunist.
Vi kommer följaktligen att få läsa mycket om hans engagemang mot rasism, krig och miljöförstöring - något mindre om hur han kallades ”Stalins sångfågel” i samma tidningar som idag hyllar honom som amerikansk ikon.
Pete Seegers far hade lämnat ett lärarjobb vid universitetet i Berkeley och byggt en husbil för att sprida klassisk musik till folket. Den tunga bilen fastnade i leran på landsvägarna. Charles Seeger upptäckte att folket redan hade musik och att den var intressantare än den han ville sprida.
Sonen Pete vanskötte sina studier vid Harvard, liftade runt USA med Woody Guthrie och sjöng på fackföreningsmöten under klasskampens trettiotal.
När han inte längre fick spelas i radio turnerade han i USA, sjöng gamla och nya folksånger och ledde publiken i allsång med en tydlig politisk underton: se vad vi kan göra tillsammans!
På sextiotalet, med dess blandning av revolutionsromantik och individuell revolt kunde han framstå som gammal – över fyrtio år! - och lite mjäkig. I en vitt spridd skröna utmålas Pete Seeger som folkmusikpurist: vid festivalen i Newport 1965 ska han ha försökt kapa en elkabel med yxa för att hindra Bob Dylan att spela elgitarr.
Han förnekade själv historien och det verkar inte troligt att en händig karl som Seeger skulle ha riskerat livet på det sättet. Dessutom var Seeger allt annat än purist: han gjorde kommersiell succé på 40-talet med stämsång i Goodnight Irene, tills rykten om hans politiska åsikter skrämde bort skivbolag och radiostationer.
Många av hans sånger slog igenom i rocksvängen: Kisses Sweeter Than Wine, Where Have All the Flowers Gone, Turn Turn Turn, If I Had a Hammer (skriven i protest när det amerikanska kommunistpartiets ledarskikt dömdes till fleråriga fängelsestraff).
När han fyllde nittio hyllades han i Carnegie Hall av kollegor och politiker som aldrig skulle tagit i honom med tång under de svåra åren. Han såg obekväm ut i smoking. Några decennier tidigare, när hans kompis Woody Guthrie blivit huvudperson i en Hollywoodfilm, skrev han en rasande artikel: ”De försöker göra en borgerlig hjälte av Woody”.
Vi får se hur det går för Pete Seeger.
