Ofarliga förförelser i ”Farliga förbindelser”

Förvirrad metaforik och ojämnt tempo skapar leda till sist

Alexandra Rapaport. Foto: Sören Vilks

Livia Millhagen står till sist som markisinnan De Merteuil framför en vägg av de böljande, blodröda, flortunna, oändliga löpmeter sidentyg som passerat den kvinnans händer. Utan peruk med bara den lilla tunna missklädsamma hättan som håller den på plats sammanfattar hon sina känslor efter den älskade och hatade lekkamraten, libertinen och amoralisten Valmonts död. Hon har alltid varit rädd för att bli gammal, nu är hon inte det längre. En suck av lättnad rister genom en kropp som fått nöja sig med att verka genom puder, sex och siden i stället för att regera med vapen, penna och pengar som den härskare hon kunde varit.

Denna helt ensamma slutscen är en av de få som gör Millhagens tillknäppta, ickekommunicerande tolkning av markisinnan begriplig. För i de flesta andra finns också Jonas Malmsjös uppskruvade Valmont med, i ständig joggning över den stora scenens mjuka svartvita tygytor, få rokokomöbler och mäktiga ljus.

”Farliga förbindelser” är en maktkamp mellan dessa två som ser sig som överlägsna men bara sysslar med futtigheter. Förförelser, svek, övergrepp och intriger i syfte att besegra all moral och ­fylla sin inre tomhet. Den kan läsas som en uppgörelse med kyrkans dygdeterror, en kamp mellan könen eller en allegori över fåfängan, all närhets och mognads mördare.

Larssons uppsättning har det besvärliga problemet att de småttiga, grymma ränker, det sexuella pokerspel de två spelar, som här tangerar sexmissbruk och mekaniskt porrbeteende, verkar handla om just detta, inget annat. All eventuell metaforik blir nämligen ganska förvirrad, då den förfrusna, möjligen hatiska markisinnan ska dela vrede och passion med denne ironiske, uppspelte greve som studsar i och ur illusionen, nojsar med kapellmästaren, drar kul skämt på textens bekostnad och bjuder rundhänt av sin vackra kropp. Det är charmigt och mycket går att säga om osäkerhet och objektifiering hos denne man, som möjligen skulle ­givits en adhd-diagnos i dag. Men om vissa rollfigurer ­spelar tragedi och alla andra postmodern komedi uppstår villrådighet, orytm i tempot och därmed till sist leda i tiden och rummet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.