’Historien är rensad’
Kalle Holmqvist och Jan Myrdal om svenska kämpar i Spanien
Bok | Kerstin Gustafsson Figueroa | Farsan, Spanien, kriget och jag | Recension
Första maj varje år hyllas de svenska Spanienfrivilliga, dels vid minnesmonumentet La Mano nära Slussen i Stockholm och dels på Masthuggs-torget i Göteborg. Manifestationerna är unika när det gäller politisk bredd. I Stockholm är LO-distriktet arrangör men alla från Syndikalisterna till Ung Vänster och KP (tidigare KPMLr) får ha varsin talare. Men manifestationerna är också unika för att det är ett av få tillfällen när arbetarrörelsen och vänstern faktiskt uppmärksammar sin stolta historia.
Under 1990-talet förde La Mano-manifestationerna en tynande tillvaro men de senaste åren har ett uppsving skett och två år i rad har arrangörerna kunnat meddela att uppslutningen varit större än på länge. För några år sedan bildades också föreningen Svenska Spanienfrivilligas vänner. Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden.
Under spanska inbördeskriget anslöt sig drygt 500 svenskar till Internationella brigaderna som slogs på den demokratiska sidan. En av dem var Kerstin Gustafsson Figueroas pappa Erik Gustafsson. I nyutkomna boken Farsan, kriget, Spanien och jag skildrar hon med utgångspunkt i sin pappas liv de svenska Spanienfrivilliga.
En stor del av dem var kommunister, några var socialdemokrater men många var bara vanliga arbetargrabbar. Erik Gustafsson var partilös när han slogs i Spanien men gick senare med i kommunistpartiet.
Spanska inbördeskriget utbröt 1936 när militären, monarkisterna och den katolska högern gjorde uppror mot den demokratiskt valda folkfronten (en bräcklig kombination mellan socialdemokrater, kommunister, katalanska separatister och borgerliga radikaler). Hitler hade redan tagit makten i Tyskland och många insåg att fascismen var tvungen att stoppas innan den tog över hela kontinenten. Slagordet för regeringssidan blev därför !No pasarán! - Här kommer de inte förbi! Men det gjorde de. Inbördeskriget slutade med att den legitima regeringen besegrades. Republiken och demokratin ersattes med Francos fascistiska diktatur.
Den spanska diktaturen avskaffades gradvis efter att Franco dött 1975 men monarkin som han återinförde har blivit kvar. Den sista demokratiska nationalsången Himno del Riego och den röd-gul-lila republikanska flaggan är fortfarande kontroversiella symboler i Spanien.
Kerstin Gustafsson Figueroas bok innehåller inte så mycket fakta om spanska inbördeskriget utan är mer en personligt hållen arbetarhistorisk biografi om hennes pappa och alla andra som var beredda att offra livet för den spanska demokratin. Erik Gustafsson tillhörde den grupp av skötsamma arbetare som enligt Kerstin Gustafsson Figueroa sällan syns i skönlitteraturen eller på film. Han var en självlärd arbetarintellektuell som stod upp för sina åsikter hur kallt det än blåste. Och trots att han fortsatte vara kommunist och aktiv i VPK gick han varje första maj i de Spanienfrivilligas egen sektion i LO:s och Socialdemokraternas tåg: ”Han förklarade tålmodigt varje gång att första maj var arbetarrörelsens dag, inte partiets.”
Ett par andra Spanienfrivilliga skildras också i boken. Exempelvis Erik Liljemark som Gustafsson Figueroa intervjuade strax innan han dog 1986. Då bodde han ensam i en liten etta i Sundbyberg, utan telefon eller tv. Han blev aldrig riktigt bra i benet efter skottskadan han ådragit sig i slaget vid Guadalajara 1937. Erik Liljemark pratade sällan om sin tid i Spanien. Om någon frågade vad det var för märke han hade på sitt rockslag svarade han bara att det var Internationella brigadernas märke, utan att nämna att han själv varit med där. Han varken gifte sig eller skaffade familj eftersom han inte tyckte han hade råd.
Det är många fascinerande livsöden som skymtar förbi i Farsan, Spanien, kriget och jag. Vart och ett av dem skulle förtjäna en egen bok.
Rörliga bilder klipptes om
Kerstin Gustafsson Figueroas bok Farsan, Spanien, kriget och jag är viktig. Det behöver man inte känt de personer hon skildrar för att inse. Men i sin bok ger hon också den faktaupplysning som besvarar en fråga jag och många med mig undrat över: Varför finns det så litet bevarat av vad vi i ungdoms- arbete och fredsrörelser gjorde och spred då för sextio år sedan och mer? Var finns affischerna från konstnärernas fredskommittéarbete? Själv har jag det nog nu enda bevarade exemplaret av Svenolov Ehréns stora tryck ”Hejda dem!” mot tysk återupprustning. Det är borta nästan allt vi gjorde!
På sidan 186 ger Kerstin Gustafsson Figueroa förklaringen. Hon har letat efter rörliga bilder från solidaritets- rörelsen med den spanska republiken:
”Pressen skrev om de frivilliga, nog måste de ha filmats.
’Javisst’, säger Jan Bergman, ’men några rörliga bilder kommer du inte att hitta.’”
Och så berättar han vad Gardar Sahlberg en gång hade berättat för honom. Gardar hade arbetat på SF med journalfilm, men han kom till Sveriges Television, samtidigt med journalfilm-erna: ”’Han kom med på köpet, så att säga.’Och han berättade hur han en gång, medan han arbetade ute på Filmteknik i Råsunda i Solna, hade sett hur de satt och klippte i gamla journalfilmer. En tjänsteman och en filmklippare satt i ett rum, ’suckarnas sal’, och rensade i historien. Allt som hade med kommunister att göra skulle bort. Det här var efter andra världskrigets slut, under det kalla kriget, och kommunister registrerades och svartlistades. ’Så du kommer inte att hitta en enda Spanienfrivillig i arkiven,’ säger Jan Bergman. ’Jag vet, för jag har letat’.”
Jag minns att jag själv filmades en gång 1938 när jag som Ung Örn samlade pengar för Spanien. Men det är alltså lika borta som det vi gjorde på fyrtiotal och femtiotal. Historien är demokratiskt rensad och tillrättalagd!
