Jag litar på få personer: min partner, möjligen morsan och farsan … absolut inte min treåring. Men jag litar på Mahlet i den kombinerade musik- och blomsterbutiken som ligger runt knuten till mitt kontor.
Där plockade jag för ett par veckor sedan upp ett för mig okänt och rosaskimrande album från tidigt sjuttiotal med italienskt ursprung. Ett fynd för 750 kronor, i en hjärna programmerad för självbedrägeri.
Namnet var ”Romantici 4”. Sista delen i en serie med italiensk ”library music”, stycken skapade enkom för att licenseras till inhemsk film, tv, radio och reklam. Skivorna var aldrig tänkta att nå den kommersiella marknaden. Syftet var att erbjuda färdiga soundtracks till lågbudgetfilm. Kompositörerna hade namn som Piero Umiliani, Luciano Michelini och Ennio Morricone.
Under il miracolo economico gick efterkrigstidens Italien från ruin till välstånd. Biograferna fylldes av en ny medelklass. Filmerna – sexkomedier, melodramer och spaghettiwesterns – pumpades ut i konstnärligt diskutabel takt. Behovet av ”billigt ljud” briserade. Svaret blev library music, funktionsmusik framförd av yrkesmusiker som snöt ur sig tio teman per eftermiddag.
Femtio år senare utgör library music en grundpelare i samtida popmusik. Vad som förr avfärdades som saggig bruksmusik går mot kanonisering, på liknande vis som skedde med den brasilianska Tropicália-vågen från samma tidsperiod.
Hörsägen säger att ”Romantici 4” lämnades in till butiken av den svenska artisten Sven Wunder, som nästa vecka utkommer med sitt femte album, ”Daybreak”. Så nu sitter jag här, alldeles nybegravd i italiensk funktionsmusik. Om någon mot förmodan vilade mot mitt bröst skulle den höra en radiokanal som bara spelar bortglömda italienska soundtracks.
Jag har levt med ”Daybreak” i några veckor. I dagarna inleder Sven Wunder sin USA-turné. Albumet lär få så kallad ”universal acclaim”. Men i Europas förskoleklass, alltså Sverige, kommer ”Daybreak” begravas som smalt, till förmån för ännu en nolla som gått i psykoanalys till noll nytta.
”Daybreak” är ett kalejdoskopiskt drama. Liksom Trovaioli och Michelini är det lika delar bakgrund och installation. Samtidigt ritar Wunder upp linjerna för 2020-talets globala jazz- och klubbkultur. Tidigare i år uppgraderade han tillsammans med den Beirut-baserade artisten Charif Megarbane – som verkar under parollen ”lebrary music” – soundtrackens historia till modern och gränsöverskridande medelhavsmusik.
Ingenting som Sven Wunder eller Charif Megarbane gör är avigt eller – gud förbjude – ”arty”. Det är bara vidöppen musik i mittfåran, bredast möjliga konst.