En miljon dollar för att sälja ut din lagkompis
I ”Beast games” skruvas cynismen hela tiden upp
Är det flummigt att prata om en samhällsande? När jag ser ”Beast games”, en dokusåpa skapad av världens största youtuber Mr Beast, ser jag den överallt. Den nyliberala anden, som byggt vårt samhälle, spökar i programmet där utsatta amerikaner tävlar för att bli rika och hela tiden frestas att sälja ut sina lagkamrater för pengar. Det är kanske inte vackert, men så är det ju också odjuret – Mr Beast – och inte skönheten, som styr online.
Avsnitten av ”Beast games” känns experimentella, inte bara som i nyskapande, utan som medicinska experiment. Mr Beast har över 1 000 deltagare i sina games, som tävlar om den historiskt höga prissumman fem miljoner dollar. Fem miljoner dollar cash, som Mr Beast lagt i en hög som han flyttar mellan staden har byggt för spelen, ön han har köpt och de höga pelarna som de tusen deltagarna står på i början – innan Mr Beast öppnar en fallucka under deras fötter och låter dem falla i takt med att de åker ut.
Om det som kittlat med dokusåpor förut har varit det emotionella, är det kittlade med ”Beast games” deltagarnas hopp om att slå oddsen. Det är för många deltagare för att man ska kunna börja heja på någon enskild. I stället tvingas man vänta på att så många som möjligt ska försvinna, att vi ska rensa oss närmare upplösningen, utdelningen. Betting, fast med människor. Alla reduceras till nummer, och det går fort. De människoöden som gjort att varje deltagare hamnat här snabbspolas förbi: drömmar om att hjälpa sin familj, pensionera sig eller betala för sjukvård förblir bara drömmar.
Mr Beast och de fem små hjälpredorna som han har fixat (också de stora youtubers), har en fallenhet för ”bribes”. En bribe är när de erbjuder deltagarna en prissumma utanför den ursprungliga prispotten för att sälja ut sina lagkamrater. Deltävlingarna går också ofta ut på att deltagarna måste övertala en lagmedlem att offra sig, annars åker hela laget. Lagens sammansättning ändras hela tiden för att skapa maximalt emotionellt kaos för deltagarna. ”This is crazy”, skriker de fem små hjälpredorna varje gång cynismen skruvas upp. De tar tag i sina konstiga frisyrer för stöd, och grimaserar mot kamerorna. Jag tänker bara: håll käften, jag vill höra vad deltagarna säger. Hur överlever man i ”Beast games”, hur överlever man dystopin?
När man börjar bygga motståndet i ”Kallocain” (Karin Boyes dystopiska roman som är lite som ”1984”, fast mindre pinsam att referera till, hoppas jag) övar rebellerna först på att sova. De sover, samtidigt som en kamrat sitter bredvid dem med en kniv. De ska lära sig att man kan lämna sig själv i någon annans våld, utan att skadas. Rebellerna vill skapa just en ny ande i samhällslivet, och programmera om människosynen i dystopin, för att skapa tillit. Människor behöver inte en stasi-stat som övervakar dem i trygghetsmani, för de kan lita på varandra.
Vad skulle vara motsvarigheten i vår egen tid?
I varje dystopi finns också dess broder, motståndet. Helt plötsligt skälver det till. Först tänker jag att stressen gjort något med deltagarna i ”Beast games”. Påfallande ofta håller de ihop, ingen tar mutan. Som om de alla kan vinna. Till och med för amerikaner känns den här anknytningen till främlingar lite för snabb. Men kanske ser de bara sig själva i sin nästa, nästan instinktivt? En pensionerad brandman säger nej till en miljon dollar för att han inte vill offra sitt lag. Jag hinner tänka att det är idiotiskt, men sen ändrar jag mig. Spelet är godtyckligt och han kanske åker ut nästa runda. Men en liten, liten stund levde drömmen på det stora youtubekontot som folk över hela världen sitter och slötittar på: vi kan alla vinna, vi behöver inte offra varandra. Vi är fler än Mr Beast.
I själva verket: Nazikitsch och grabbarna i orten
Kritcirkeln: Barn på scenen, på vinden och i minnet
