Miljardär och förläggare – sno stilen alla vill ha
Kabelstickade tröjor, ett rikt socialt liv och erotiskt kapital
Sno stilen från ett klassiskt inslag i den litterära subkulturfloran. Ja, jag pratar om Förläggaren.
Förläggaren kommer i olika former men väljer alltid sina föräldrar med omsorg. Samtidigt är Förläggaren charmigt omedveten om vad hen signalerar. Den förstår inte varför omgivningen ibland bemöter denne med viss skepsis.
Kvinnliga förläggare kännetecknas, utöver sitt saldobesked, av ett precist kortklippt hår och att de gärna lånar Per Wirténs glasögon. De heter inte sällan Eva och tillverkas från defekta tantgarderober i SVT:s ”Go’kväll”-studio i Umeå.
En aktuell Eva är Eva Bonnier, med biografin ”En värld av böcker”. Hennes Wikipedia-sida börjar så här: ”Eva Bonnier är en svensk bokförläggare och miljardär.” Boken beskriver hur hon, dotter till Gerard Bonnier, mot alla odds lyckades bli förläggare på Albert Bonniers Förlag.
Bland hanarna är Per Gedin, som tilldelats Svenska Förläggareföreningens hederspris varje år sedan 1843, en praktpjäs – se bara på omslaget till memoarboken ”Förläggarliv”. Benvit kabelstickad jumper, svala cargobyxor i linne; händerna för evigt lediga i fickorna. Förläggaren fotograferas helst vid havet (eftersom det resonerar studietiden vid den amerikanska östkusten) eller bakom en MacBook i sitt ”arbetsrum” (vilket inte ska förväxlas med ett ”kontor”). Förläggaren vet hur man hugger i på jobbet. Yngre exemplar kallar äldre diton för ”nestor”.
Förläggaren är ointresserad av sig själv, vilket den noga redogör för i sina memoarer. Det är litteraturen, inte personen, som kommer först. Böckerna, utöver de nämnda ”Förläggarliv” och ”En värld av böcker”, kan heta saker som ”Böckerna och jag”, ”Alla mina böcker” och ”Jag – en läsare”. Förläggaren lyfter alltid upp andra, varför de också skriver om andra förläggare. Ett exempel är ”Litteraturens örtagårdsmästare”, Per Gedins våroffer till Karl Otto Bonnier.
Förläggaren är inte bara världsmedborgare. Den har även ett rikt socialt liv. Vännerna är namnkunniga – Agneta Pleijel, Per Wästberg, Kerstin Thorvall – och trofasta. Nyligen rapporterade magasinet Svensk Bokhandel att Stig ”Slas” Claesson fortfarande ringer Eva Bonnier flera gånger i veckan, trots att han dog för 17 år sedan.
Häromdagen skrev Dagens Nyheter, en tidning som Förläggaren ofta äger, att ”författare och andra branschpersonligheter attraheras av Förläggaren”. Den besitter således ett inte obetydligt erotiskt kapital. Det beror nog på att vi människor, i en värld byggd runt det personliga varumärket, söker oss till det fåtal som drivs av ädlare värden. Faktum är att Förläggaren har fått sitt namn efter verbet ”förlägga”, eftersom den tappar all självgodhet redan vid födseln.
Café Bambino: Barnkändisar på YouTube och deras störda mammor
