Vinnarna i kriget har förlorat allt som räknas
Ingen pallar läsa en text till om döda barn
Vad gör det med oss?
Läxan vi lär om människovärdet, varje dag. Att liv har så begränsad betydelse.
När stora grupper oskyldiga människor trängs ihop på minimal yta för att svältas ut och plågas, bara för att omedelbart därefter utsättas för systematiskt och dödligt våld av den mest brutala krigsmaskin.
Jag vet vad du tänker, att det börjar bli tjatigt, det här ältandet av pågående dödligt våld.
Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är nog oftast sant.
I diktsamlingen ”[…]” skriver den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudah rader jag läser som ett svar på det påståendet.
”Alla älskar en vinnare. Jag kommer att älskas av få.
De kommer att glömmas så som jag kommer att glömmas.”
Där har vi sedan länge hamnat, palestinska liv räknas inte. Alls.
Den här texten har du redan läst till leda. De som är emot det pågående folkmordet skriver inte historien, vi är inte vinnarna. De som tar hem spelet anser att dödandet är rimligt, det måste bara skötas snyggt, av riktiga militärer med riktiga vapenexportavtal och rätt sorts papper. Man får faktiskt mörda om man har byråkrati, språk och förmåga att rationalisera. Då kommer världen att låta dig hållas. Ingen kommer att arrestera dig eller döda dig, alla tillåter att du gör som du gör.
Den gång vi räknas, vi som inte är vinnarna här, är när någon ska rätta oss, när de ska berätta för oss att vi inte har rätt att beskriva det vi ser som ett folkmord.
För övrigt är detta också det samlade budskapet från vår svenska regering: Det är inte upp till oss att bedöma. Inte upp till folkvalda att ha en uppfattning. Det här är en fråga för domstolar, inte för politiker, inte för moralen, inte för värdering.
Inte för människor, det gäller bara människoliv, det är bara utrotade ekvivalenter.
Jag har en aning om vad det gör med oss.
”Mellan den 18 mars och 9 april 2025 inträffade omkring 224 israeliska attacker mot bostadshus och tält för internflyktingar, enligt FN. I 36 av attackerna, som FN har information om, var de dödsoffer som hittills registrerats endast kvinnor och barn”, stod det i en TT-notis häromdagen. UNRWA konstaterade kring årsskiftet att Israel dödar ett palestinskt barn i timmen. Det kan bara beskrivas som ett systematiskt massmord, eller som uttrycks här, dödande i industriell skala.
Det räknas inte. Inga pressar stoppas, ingen blir arg. Statsministrar fördömer inte. Tvärtom. De som protesterar misstänkliggörs.
Inför dessa liv är vi likgiltiga, vi har inget att tillföra till samtalet om dem, de skrivs inte in i historien.
Israels försvarsminister Israel Katz utlovade häromdagen etnisk rensning av ”merparten av Gaza”. Alla älskar en vinnare. Ingen kommer att höra om någon protesterade.
Israeliskt flyganfall förstör delar av det sista fungerande sjukhuset i Gaza city, rapporterade BBC nyss. Ingen brydde sig, det var bara oskyldiga liv som spilldes.
Massavrättning av vårdpersonal och efterföljande lögner ledde till en axelryckning. En mild irritation från omvärlden. Inte mer.
Jag vet vad det gör med oss, det gör oss omänskliga. Vår tystnad inför dödandet av oskyldiga palestinier slår sönder det som är värt något inom oss, vi urholkas och blir till andra, sämre.
Bara den som fortsätter säga ifrån har kvar sin medmänsklighet. De andra får kalla sig vinnare.
