Tjorven vet inte hur det känns att vara rädd
På Saltkråkan är barnets frihet viktigare än säkerhet
I kväll har SVT:s nya ”Vi på Saltkråkan” premiär. Nu är det 2025 och man kör fyrhjuling, har GPS och mobiler, 60-talistkillarna Johan och Niklas har blivit Elliot och Ivan. Malin är ensamstående mamma till Skrållan och den kanske mest realistiska uppdateringen är att gubben Vesterman har blivit Uffe Vesterman, en riking med röda byxor och vräkig båt, men lika vresig som sin föregångare.
Premiären sker på dagen 63 år efter att man i ”Aktuellt” berättade att Astrid Lindgren skulle skriva en serie i skärgårdsmiljö direkt för tv. Olle Hellbom skulle regissera och i nyhetsprogrammet efterlystes pojkar och flickor mellan 5 och 19 år till de olika rollerna. Drygt ett år senare, den 18 januari 1964, hade ”Vi på Saltkråkan” premiär och publiken fick för första gången möta Tjorven, Båtsman, Malin, Melker och de andra.
Genomslaget var monumentalt. I sin bok om Saltkråkan-fenomenet, ”Den rätta knycken” (2024), påpekar Johan Svedjedal att vid den här tiden hade tv:n hittat in i över nio av tio svenska hem samtidigt som det bara fanns en kanal att se på. Men att Sverige verkligen drabbades av Saltkråkan-feber visar han också övertygande exempel på; tidningarna skrev som besatta, det gjordes klippdockor och blev revynummer av Kar de Mumma. Tack vare alla repriser och filmatiseringar har Saltkråkan och dess invånare levt kvar, långt efter att alla bänkade sig framför den enda tv-kanalen.
Antagligen var det därför känslorna svallade när SVT 2021 meddelade att man skulle göra en nyinspelning av ”Vi på Saltkråkan”. ”Låt ’Vi på Saltkråkan’ vara orörd” eller ”Varför ska de förstöra en klassiker?” lät det i kommentarsfält, medan andra anade värre ugglor i mossen: ”Det homogena Sverige ska till varje pris förpassas till glömskan – det mångkulturella är det nya normala”, eller som skådespelaren Ulf Brunnberg sa: ”PK, politisk korrekt, det har inte ett dugg med Saltkråkan att göra”.
För dessa finns den 61 år gamla Saltkråkan-serien kvar i SVT:s öppna arkiv. Men om jag hade haft en sjuåring hade jag ändå valt den nya. För visst har saker förändrats på Saltkråkan men seriens hjärta är ändå intakt: de små barnen Pelle, Tjorven och Stina – riktiga skådespelarfynd alla tre – tillsammans med Melker, även om han inte tituleras farbror längre. Och så miljön förstås, den svenska skärgårdsidyllen. Under ytan må de senaste 60 åren ha gått hårt åt Östersjön, men ovan den finns ännu sommarparadiset kvar med släta stenhällar, kohagar, bryggor och fiskebodar.
Den nya serien har dock en lite annan, mindre tvetydig ton. Svedjedal lyfter fram att Astrid Lindgren ville berätta om en miljö och en livsstil hon såg hotad, ”ett stillsamt debattinlägg om goda alternativ till tekniksamhället och modernitetens samhälle”. Kanske var det den ambitionen som gav hennes berättelse om Saltkråkan ett stråk av vemod, likt känslan av förgänglighet i en svensk sommarnatt. I den nya serien är tonen liksom klarare och allt är mer uttalat. Melker har alltid varit änkling och nu pratar man om det – i vår tid måste barn få veta exakt vad som hänt med Pelles mamma.
Med det sagt är inte heller nyinspelningen helt befriad från nostalgi. Men här handlar det inte om en livsstil på utdöende – utan det det fria, oförvägna barnet.
På Saltkråkan är barnets frihet viktigare än säkerhet. Här får Tjorven, cirka sju år, springa som hon vill bland klippor och bryggor, utan flytväst och utom synhåll för föräldrar. Hennes äldre systrar – Teddy och Freddy har uppdaterats till Elin och Julia – sticker ut på sjön utan mobiler, vilket man gör en poäng av. ”De vill ju inte bli störda av oss”, säger handlarparet Grankvist till den uppjagade Melker när ungarna försvunnit i dimman. Kompetensen hos de bofasta Julia och Elin kontrasteras också mot stadsbarnen Ivan och Elliots tafatthet, ett grepp även Astrid Lindgren använde. Precis som då lär sig de senare snabbt, inte bara att styra en båt utan också att se och uppskatta naturen – så mycket att de lägger ner sina mobiler.
I verkligheten rör sig barn allt mindre, och över allt mindre ytor. Föräldrar skjutsar och följer med, övervakar sina barn med mobiler och airtags. När Tjorven gör Saltkråkan till sitt kungarike spelar man upp drömmen om en barndom där ett barn lekande upptäcker världen på egna villkor och utan rädsla. Vid ett tillfälle säger hon det till och med rakt ut: hon vet inte hur det känns att vara rädd.
I originalserien får Melker Melkersson på slutet ett stipendium på 25 000 kronor med vilket han mot alla odds kan köpa Snickargården, huset familjen har hyrt. I ”Den rätta knycken” påpekar Johan Svedjedal hur orealistiskt stort det stipendiet var, de flesta litterära stipendier i början av 60-talet låg på runt 10 000. Men det är väl en sådan frihet författare kan ta sig. Precis som att föreställa sig barn som växer upp utan rädsla.
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
Konstpodd: I själva verket
