Numera betalar jag mina barn för att de ska läsa
Nästa bok kanske blir den som förändrar allt
Ett av mina barn pratar mycket om sitt ”fragrance library” som han är i full färd att bygga upp. Det är mycket litet, men omges av stora drömmar.
”Mamma, Valentino-parfymen doftar grönt äpple men också lite kanel, och Chanel luktar kryddigt, men liksom pissfräsch.”
Och då säger jag förmanande, uppfostrande, då det ju är mitt uppdrag:
”Piss” och ”fräsch” är ord som passar dåligt ihop.
”Jättefräsch då”, säger han.
Eller otroligt, enormt, makalöst, tänker jag, men avstår från ytterligare språkliga näsknäppar.
Om bara böcker väckte samma lust. Redo att köpa en samlingsbox av Versace-parfymerna jag vet att han trånar efter mot ett par lästa böcker i utbyte undrar jag om det är fel väg? Men hur är man annars förälder, utan de starkt kritiserade metoderna mutor och hot?
Jag har inte själv absolut gehör för språk. Det finns inte ett överfullt ordförråd att ösa ur för att hitta exakt rätt i varje stund.
Men jag läser hela tiden. Alltså befinner jag mig i andras medvetande stora delar av mitt liv och det gör mig förhoppningsvis lite mer ödmjuk, lite mindre stensäker, lite bredare i tanken.
Jag vill ge mina barn böckerna: flykten, trösten och – tönt-alert – vännerna i dem. Jag vill ge mina barn samma stormiga känslor som jag hade efter att ha läst Virginia Andrews ”Vindsträdgården” alldeles för ung (som jag senare läste om i vuxen ålder, underhållen men lite skakad). Eller för den delen: Katarina von Bredows ”Syskonkärlek” som jag också läste om som präktig, något skärrad och oskön vuxen.
Jag trodde att läslusten skulle komma till barnen i samma stund de knäckte bokstävernas kod, men den förhoppningen grusades.
Mina barn växer upp på idrottsplatser, inte bibliotek.
Det har jag accepterat, men jag kan ändå önska att de stod där mellan hyllorna och drog i dammiga böcker. Jag vill att de ska smygläsa Hans-Eric Hellbergs Kram-serie. Ni som gjorde det vet varför kinderna då brann.
Men hur ska jag åstadkomma det? Jag rycker skärmen. Det är första steget.
Jag säger: Fattar du inte att företagen vill åt din hjärna? De vill att du ska sluta tänka själv, göra dig till slav under sina algoritmer.
Jo, jag låter faktiskt så.
Men i mina positiva stunder tänker jag att undermåliga böcker kan vara en språngbräda till rikare litteratur
Böcker som alternativ till skärmen är kanske inte för alla. Men också de som inte älskar att tillbringa sina dagar i fantasivärldar, måste lära sig att ta till sig text. Låta något ta lite tid.
Vilken tur då att höstlovet döptes om till läslovet och löste alla kämpande föräldrars problem. Alla dessa barn runt om i Sverige som kastar sig över bokhögar just nu.
Om det vore så önskar jag er: Roald Dahls ”Häxorna”, Frances Hodgson Burnetts ”Den hemliga trädgården” eller JRR Tolkiens ”Sagan om ringen” men det blir antagligen Camilla Brincks ”Musse och Helium” eller någon Yumi och Tomu-bok. Youtuberduon finns beklagligt nog också i bokformat. Och det är nog inte barnet som kommer springande med boken, utan snarare jag som kommer jagande.
Den här typen av böcker, som mitt minsta barn helst vill att vi läser, har ett så fattigt och styltigt språk att jag faktiskt har börjat tvivla på mitt eget mantra: Vad som helst bara de läser.
Men i mina positiva stunder tänker jag att undermåliga böcker kan vara en språngbräda till rikare litteratur, den som får dig att tänka.
I ren desperation blev det så att jag numera betalar för varje utläst bok. Ett system så komplicerat att jag inte riktigt har koll på ramarna. Nivån på boken spelar in, skrivs en recension –jackpott. Och summan verkar vara flytande, ständigt under förhandling. Jag har tappat kontrollen och verkar alltid stå i skuld.
Jag är inte bättre än så, men jag kan inte släppa tanken på att kanske nästa bok blir den där livsomvälvande upplevelsen, den där första som omkullkastar allt. Det är det enda jag vill ge dem, kosta vad det kosta vill.
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
Konstpodd: Konstvärlden breddas och gentrifieringen äter allt
