Nyckfull rättsstat när hela familjen utvisas
Domstolen måste våga och orka se människorna bakom besluten
Juridik är så olika konstformer. För lagstiftaren: att skriva texter som får folk att bete sig hyggligare. För åklagaren: att få dem i salen att begripa vad hon säger. För försvararen: att slippa ljuga på ett sätt som är straffbart.
För domaren: att väkta, ovanifrån, men också att kisa ordentligt från bänken och se de där medmänniskorna. Inte alltid det enklaste; för somliga riktigt svårt. Domaren Per Eskilsson tycks dessvärre höra till skaran med känslomässigt nedsatt synförmåga.
DN rapporterade nyligen om en familj som enligt Migrationsdomstolen i Stockholm – Eskilssons domstol – ska utvisas. Fadern har bott, arbetat och beskattats i Sverige i två årtionden. Han har gift sig och fått två barn. Familjen Mohammad har till och med klarat det svåraste och svenskaste vi har: att köpa en bostadsrätt.
Efter de byråkratiska mardrömstunnlar familjen redan tvingats igenom vankas nya fasor, som att barnen ska kastas från sin svenska skola till ett Irak de aldrig ens besökt. För dit anses de, enligt en oenig migrationsdomstol, ha ”starka band”.
Oenig, ja. När rättens ledamöter inte är överens skriver majoriteten ihop sig. Den som inte varit med på noterna ”anmäler skiljaktig mening” och formulerar då en sorts protest. Det görs ofta för att hjälpa parten man sympatiserat med, eftersom det ökar chanserna för en omprövning i högre instans. Verkar det hopplöst har man åtminstone fått bita ifrån.
Efter de byråkratiska mardrömstunnlar familjen redan tvingats igenom vankas nya fasor
Majoriteten, då. Under citaten som följer skriver Eskilsson sitt namn.
”De ifrågasättanden [fadern] berättar om angående profeten Muhammads fruar eller religionens riter anses inte återspegla några mer djupa och seriösa reflektioner om religionen.” På svenska: pappan känns fortfarande lite väl muslimsk för rättens smak.
”Domstolen anser att den anpassning som familjen har fått i Sverige är huvudsakligen hänförlig till den illegala tiden och faller således utanför ramen för anpassning under legal vistelse.” (Min kursivering. Att lära sig svenska, skaffa jobb och betala skatt är tydligen att ”få” en anpassning.)
”Vidare sträcker sig den nu aktuella legala vistelsetiden för [barnen] över en förhållandevis kort tid av deras barndomsår.” Smaka på den meningen innan ni spottar ut den. Barnen – sju och nio år gamla – är födda i Sverige. De har tillbringat hela sina liv här.
Det hindrar inte Eskilsson från att låta dem drabbas av hans illvilliga övertolkning av rådande praxis.
Resonemanget strider i högan sky mot FN:s Barnkonvention, och det borde bekymra honom. I stället för motivspekulationer kommer här en prognos: det ser inte bra ut för den här domen när den överklagas.
Folkliga protester är nu det säkraste sättet att rädda den hotade familjen. Får de till slut stanna i Sverige, då blir det för att ledamöterna i högre instans läser inte bara våra lagar ordentligt, utan även landets viktigaste tidningar. Så nyckfull och samtidigt så förutsebar är den liberala rättsstaten. Det vi pratar om är när allt kommer omkring en tvilling till den liberala marknadsekonomin.
Såhär försvarade Eskilsson 2014 en annan av sina domar: ”I lagen sägs det aldrig rakt att det är så här som man ska göra. Men inte heller motsatsen.” Resonemanget kortsluter sig självt. Eller? Somliga domare kanske är mer benägna än andra att – inom lagens råmärken – döma på känsla.
I fallet med familjen som ska deporteras har Eskilsson sminkat upp logiken. Skandalen har ju hamnat i riksmedia. ”Det ska bli lättare att få uppehållstillstånd om man har en lång vistelsetid i Sverige”, säger han till DN, ”men hittills har vi tolkat det som att det gäller de personer som haft tidsbegränsade tillstånd och därmed enbart kvalificerad legal vistelsetid i Sverige.”
Uttrycket ”som fan läser bibeln” fanns inte att tillgå när den romerska rätten tog form. Synd, för Cicero och de andra stora retorikerna hade gillat det. Men romarna har förstås hunnit kristna ikapp sig sedan dess.
Varför ska han och hans fru och barn få tillvaron förstörd av att våra myndigheter har för långa handläggningstider?
Och de romerska rättsprinciperna, de väger alltjämt tungt som marmor i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det är inga drivor med svenska domare i denna lika mäktiga som anskrämliga byggnad. I Strasbourg härskar jurister skolade i de latinska rättstraditionerna; vårt svensk-germanska hopkok får knappt plats på sammanträdesbordet.
Det är just till Strasbourg utvisningsfrågan är på väg, om advokat Karin Gyllenring inte lyckas vinna redan i nästa svenska instans, Migrationsöverdomstolen.
Gyllenring har inte lika svårt att se människorna – eller för den delen regelverket – som Eskilsson. Det beror på att hon utövar juridikens femte konstform: ombudets, livvaktens. Jag frågar henne vad hon tycker. Hennes svar:
”Beslutet är helt befängt. När du söker asyl är du lagligt i landet ända till dess att du får ett beslut om utvisning. Pappan i familjen har sammanlagt väntat i över sju år – sju år! – på beslut om asyl. Han har jobbat och betalat skatt här i Sverige. Varför ska han och hans fru och barn få tillvaron förstörd av att våra myndigheter har för långa handläggningstider? Vad har vi som land för intresse av att behandla människor såhär illa?"
Två ledamöter (båda nämndemän) var skiljaktiga mot utvisningsdomen: Lars Bergh och Margareta Cantell. För denna anständighet hängdes de snart ut på högerextrema Samnytt.
De båda hade vågat ta sig en ordentlig titt på människorna. ”Vi anser att det föreligger särskilt ömmande omständigheter i målet. [Barnen] är födda i Sverige. […] Eftersom en utvisning av familjen strider mot Barnkonventionen ska de beviljas uppehållstillstånd med stöd i 5 kap. 6 § utlänningslagen.”
Så kan det också låta när juridik diskuteras. När man tror på det man säger. När man har rätt.
Thomas Engström är författare och jur kand.
Aftonbladet kultur har varit i kontakt med Per Eskilsson som för närvarande avböjer att kommentera.
