Skolan är inte längre en plats som är till för barn
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jag minns mitt äldsta barns första skoldag som en oerhörd vånda. Jag ville rycka henne ur klassrummet och rädda det jag visste skulle förstöras i henne. I stället torrhulkade jag över skolgårdens trappräcke medan jag hoppades att min känslomässiga reaktion var en överdrift. Jag tänkte att mina erfarenheter som lärare gjorde att jag målade upp värsta tänkbara scenarier i huvudet. Så här några år senare inser jag att jag inte överdrev.
Jag gav upp läraryrket när jag insåg att skolan inte längre var en plats för barn, snarare en anstalt med grindar, allergivänliga gräsmattor och nedhuggna äppelträd. Barn skulle givetvis få leka, fast i kontrollerade former, annars kunde de skada sig själva eller varandra.
Jobbet slutade vara intressant när diskussioner kring pedagogik inte var en del av skolvardagen.
Jag har under mina år som fritidspedagog, förskoleklasslärare och lärare aldrig stött på ett barn som inte vill lära sig läsa. Jag har extremt sällan stött på barn som gör uppror utan legitima anledningar. Barn reagerar oftast starkt när deras nyfikenhet inte bemöts och när vuxenvärlden förväntar sig för mycket av dem. När deras frihet och möjligheter till att växa som individer begränsas genom att samhället övervakar vartenda steg de tar och ser dem som vinstutdelningar som inte kan eller får göra något som på något sätt skadar ekonomin. Trots det bidrar våra barn till samhällsekonomin bara genom sin närvaro i skolan, när det borde vara tvärtom.
När rektorn pratade om hur skolan skulle ”vinna tillbaka” elever som om de vore en vandringspokal handlade det inte längre om barnens utveckling, utan om kapital, investeringar och upprätthållandet av ett system som inte tillgodoser barnens behov. Skolan blev, och är på många ställen fortfarande, en plats för månglare. Organisationer, privatpersoner och företag bedriver lobbyverksamhet gentemot rektorer som förtjust snålar på skolpengen.
Jag kallades bakåtsträvare när jag ifrågasatte den höga andelen skärmtid i skolan och den, då, nya pedagogiska satsningen ASL (att skriva sig till läsning) som innebar att barnen skulle lära sig skriva och läsa med hjälp av enbart datorer eller paddor. Pennor och papper skulle inte introduceras förrän i årskurs två. Eleverna skulle uppnå bättre läs- och skrivresultat än genom skolans traditionella skriv- och läsmetoder.
Det var kanske inte konstigt att en del skolor valde att undervisa i ASL eftersom det sammanföll med Skolverkets uppdrag från regeringen att vart tredje år följa upp it-användningen och kompetensen på Sveriges skolor. ASL var bara ett av många verktyg som skolorna använde för att visa att de arbetar med it. Och med skärmarnas intåg skulle det gå bra att stoppa in fler barn i redan trånga klassrum. Dessutom skulle eleverna lära av varandra och kunskap de inte hade skulle de på ett relativt enkelt sätt googla fram på paddorna som varje enskild elev hade rätt till. Därför skulle nog en lärare per klass i grupp av 28 elever räcka.
Nu i efterhand börjar resten av samhället se resultatet av den investeringen med väldigt få, om några, resurslärare på de flesta skolorna, fler antal elever per klass och en hög andel unga med psykisk ohälsa. 2021 skedde, enligt MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, en kraftig ökning av självskador och självmordsförsök bland unga tjejer. 2023 låg antalet på samma höga nivå.
Nu lägger jag inte ansvaret enkom på skärmar, det vore för enkelt. Enligt Sydsvenskan debiterade framtidsanalytikern Troed Troedson Staffanstorps kommun på 202 500 kronor 2012. Kostnaden inkluderade fyra möten, två föreläsningar, ett seminarium och ett styrdokument som drogs tillbaka och fick omarbetas. Utan Troed Troedson. Han är inte ensam om att urholka skolans ekonomi genom, gissningsvis, ovetenskapliga grunder. Nyligen visade en ny granskningsrapport från Riksrevisionen att regeringen och skolmyndigheter misslyckats med att säkerhetsställa att den svenska skolan vilar på vetenskaplig och beprövad erfarenhet.
”Fröken, varför får jag inte en personlig assistent?” grät en elev
Som lärare var jag och många med mig frustrerade över att undervisa i ett system som ofta skapade ogynnsamma förhållanden för eleverna. Jag gav upp medan andra blev kvar och försökte skapa goda skolmiljöer med de resurser de blir tilldelade. Trots att det borde vara de och forskare som tar ledningen över hur skolan bör vara i stället för alla dessa företag, organisationer och enskilda individer.
”Fröken, varför får jag inte en personlig assistent?” grät en elev när hen var färdig med att kasta stolar, saxar och allt annat löst hen kunde få tag i. Klasskamraterna hade jag och en fritidspedagog lyckats förflytta när vi märkte hur ilskan började bubbla. Jag visste svaret, skolans budget räckte bara till paddor, stressbollar och sittdynor. Dessutom kunde det bli för många vuxna i klassrummet om alla barn som var i behov av en resurspedagog skulle få en, hade jag hört av i alla fall två rektorer.
Ändå lägger jag inte skulden på rektorerna. Jag känner till åtminstone ett fall där en av dem valde att följa skollagen genom att spräcka kommunens budget. Tidigare rektorn på Hansåkerskolan i Stugun, Malin Rimmö, erbjöd den hjälp som eleverna var i behov av. I en intervju med Vi Lärare sa Lennart Raswill, dåvarande kommunstyrelsens ordförande i Ragunda att ”Rektorns ansvar är att på bästa sätt förvalta de resurser som avsatts. Att hitta vägar för att få pengarna att räcka till och få verksamheten att fungera”. Jag kan tänka mig att Malin Rimmö blev hyllad i bland annat Ragunda, ändå kallades hon, enligt Vi Lärare, till personalens kommunchef och fick en skriftlig tillrättavisning då hon bland annat uttalat sig i medierna. Detta samt Riksrevisionens rapport visar att skolan har slutat vara en plats för barn och i stället kommit att bli en plats där företagskultur präglar synen på barnet och skolan.
”Skolans – som hemmets, som samhällets – mål borde vara att främja livet i dess utveckling till allt högre former, under en alltjämt ökad styrka och lycka, under ett fortsatt bekämpande av alla livsförminskande inflytanden.” Skrev Ellen Key i skriftserien ”Barnets århundrade” som ju kvalade in i kulturkanon i år. Och jag tror att många kan skriva under på den målsättningen. Men så som politiker vill att samhället ska se ut i dag kommer skolan inte att kunna ”främja livet i dess utveckling” när disciplinära åtgärder riktas mot barn som med hela sin kropp och ilska pekar på skolans förfall, medan lärarna lugnt räcker fram en Ipad eller sittdyna som tröst.
