Jag är fri, brukade han säga och så var det nog

Tidigare kulturministern Bengt Göransson är död

Bengt Göransson (1932–2021) brann för kulturen, utbildningen och folkbildningen. ”Vi som hade förmånen att delta i samma seminarier, ofta på ABF-huset i Stockholm, lärde känna ett ovanligt självständigt och rörligt intellekt, men också en människa full av känslor” skriver Åsa Linderborg.

Glad och förbannad. Så har någon karaktäriserat Bengt Göransson, Sveriges ”sista riktiga kulturminister”.

Det vilade verkligen ett harmoniskt skimmer över den nätte mannen, född 1932 på Södermalm. Kanske grundlades det i den godmodiga, optimistiskt sinnade nykterhetsrörelse som Göransson var trogen hela sitt liv. Samtidigt hade han en sällsynt skarp blick för politiken och en bitande polemisk förmåga som få.

Jag brukar tänka på Göransson som ett ständigt levande samtal där en tanke alltid skulle leda fram till en annan. Men också som en ”silkesstrypare”; ibland gjorde han en retorisk manöver som var så intelligent att motståndaren inte själv förstod hur bortgjord hen blev. Men det var mer undantag än regel, Göransson debatterade inte för att vinna, utan för att bearbeta samhällsproblem.

Göransson kommer inte i första hand ihågkommas för att han åren 1982 till 1989 styrde över ett departement som hade tilldelats en offensiv budget. Nej, hans främsta resurs var ett djuplodande intellektuellt förhållningssätt till sitt uppdrag, något som vi dessvärre inte har upplevt sedan dess.

Den sista essän, Tankar om politik från 2012, är en elegant sammanfattning av Göranssons syn på de områden där han lade ner sitt största värv: kultur, utbildning och folkbildning – tre tankeproducerande gemenskaper där människans utveckling står i centrum. Göranssons hela grundackord var samspelet mellan individen och kollektivet, hur de gemensamt kan lyfta varandra.

Hans främsta resurs var ett djuplodande intellektuellt förhållningssätt till sitt uppdrag, något som vi dessvärre inte har upplevt sedan dess

Där formulerar han också sin kultursyn och uppfattning om kulturpolitikens uppgifter, vilka i grunden utmanar de nu rådande. Han varnade för det mekaniska sambandet mellan beställare, utförare och publik – eller än värre ”kund”. Det är, menade han, en grogrund för vinstjakt, censur och känslomässiga påtryckningar: ”Konstnären som bara målar tavlor som tillgodoser köparens förväntade eller uttalade önskemål kommer aldrig kunna förnya konsten.”

Lika kritisk var Göransson till den nyttomaximerade, tidstypiska idén att kulturens uppgift är att vara någon städgumma som befrämjar goda värderingar, folkhälsa, turism och allt vad man nu kräver.

Det är värt att notera, att ett av våra mest respekterade statsråd inte var partigängare. Han satt aldrig i partistyrelsen och hade inte tillträde till regeringens allra innersta rum. Visst var han socialdemokrat, men något större än så. Jag står fri, brukade han säga. Ja, så var det nog.

Vi som hade förmånen att delta i samma seminarier, ofta på ABF-huset i Stockholm, lärde känna ett ovanligt självständigt och rörligt intellekt, men också en människa full av känslor. Ilskan över samhällsutvecklingen samsades med en sensibel glädje över livet och medmänniskorna. Det smittade av sig på omgivningen.

Aftonbladet hade förmånen att under decennier publicera små delar av Bengt Göranssons rika idévärld, texter som ofta inte var längre än 500 tecken men som gnistrade likt ädelstenar i trycksvärta.

Tack Bengt, från flera generationer medarbetare på Aftonbladet Kultur.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.