Svensk drogpolitik gör att ”M” inte får åldras som vi andra

Socialdemokraterna borde be alla oss som förlorat någon om ursäkt – och missbrukarna om förlåtelse

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk narkotika dödlighet är högst i Europa, samtidigt som vi har en av kontinentens strängaste lagstiftningar på området, skriver Kristofer Andersson.
Foto: iStockphoto
Svensk narkotika dödlighet är högst i Europa, samtidigt som vi har en av kontinentens strängaste lagstiftningar på området, skriver Kristofer Andersson.

KULTUR

YRKANDEN

M har olovligen innehaft 1,97 gram amfetamin, som är narkotika.

(Förundersökningsprotokoll, juli 2019)


Pappa berättar att han sett M vid Odenplan, nära Vasaparken. Det är, förutom de gånger som domslut och förundersökningar trillar in, det första livstecknet på tio år.

M var i min ålder när hon försvann. En arbetande morsa i uppbrott, för vilken plånboken blev tunn och livet tungt. Kvar finns ett foto, där gamla ansikten är unga.

Hon ser ut som jag.

Det här är dels en text om vad det innebär att hamna utanför. Dels en text om de lagstiftare som säkerställt sönderfallet. Men allra mest är hela klabbet en skitsak, ett kommatecken, någonting som händer för jämnan, en text att ignorera.

Shit happens och alla har förresten ett eget ansvar.

I offentligheten pratas åter svensk narkotikalagstiftning. Inte debatteras, utan pratas, som i babblas, som i ingenting alls kommer att hända, stjärnstopp, never, ever.

Svensk narkotikadödlighet, främst beroende på bruket av opiater, är högst i Europa. Samtidigt har vi en av kontinentens strängaste droglagstiftningar. På tv tar sossar åt sig äran för att man under sedvanlig vånda gått med på att erbjuda motgiftet Naloxon till dem som löper högst risk att förlora livet. I det här landet tröskas evidensbaserade framsteg i evinnerlighet.

”När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt”, skrev författaren och publicisten Olof Lagercrantz i förordet till boken ”Den goda fienden” 1985. Snart 40 år senare finns det fortfarande noll skäl till att förvänta sig något annat än business as usual från de politiker som investerat sina adresser och löneutbetalningar i ett moralistiskt haveri förklätt till moral.

Rotera! Här finns inget att se.

GÄRNING

M har den 16 april 2011 på Ica Supermarket Ringen olovligen med tillägnelseuppsåt tagit varor till ett värde av 215 kronor, vilket inneburit skada för målsäganden.

(Attunda tingsrätt, oktober 2011)

De som nu pratar har så stora ord, men så litet språk. Istället är det jag som tar på mig skulden för vad som hände med M.

Det sannaste jag kan skriva är att jag stal livets samtliga fördelar medan M inte fick några. Jag kan inte heller säga att jag brydde mig nämnvärt när skiten träffade fläkten. Klass drar linjer också inom familjer och i vår familj är det jag som är godsägaren.

Min förvärvsinkomst året 2020 ligger på 744 755 kronor. Som gåva för denna insats får jag 26 896 kronor i avdrag från staten. Men det finns ingenstans dit jag kan skicka den här texten före publicering. Protokollens telefonnummer leder ingenvart.

DAGSBOTSUPPGIFTER

M har ingen inkomst, får inga bidrag och har inga skulder. M har ingen förmögenhet.

(Förundersökningsprotokoll, juli 2019)

Om landets politruker på allvar var besjälade av den moral som de gör anspråk på borde ansvariga politiker, med Socialdemokraterna längst fram, ge en offentlig ursäkt till de vänner, släktingar och föräldrar som har förlorat någon.

Framför allt borde den repressiva narkotikapolitikens skyffelbärare be de drabbade – alla läbbiga knarkare som torskat bokstavligen allt – om förlåtelse.

Det kommer aldrig att hända, inget kommer någonsin att hända, men några grindvakter behöver namnges.

När Miljöpartiet inför valet 2018 arrangerade seminariet "Bortom repressiva åtgärder - alternativ för att motverka skador av narkotika” ruttnade den här tidningens ledarsida. Under rubriken ”Miljöpartiet värvar väljare med knark” morrade ledarskribenten Eva Franchell om att ledamoten Anders Schröder kallat ”till knarkmöte”. Resultat: Anders Schröder petades från sin riksdagsplats.

1998, när kriminologen Jerzy Sarnecki och nämnde Olof Lagercrantz skrev under ett internationellt upprop för en mindre repressiv drogpolitik, krävde dåvarande socialministern Margot Wallström att svenskarna skulle ”redovisa” vad de ”egentligen” var ute efter.

Aftonbladets ledarsida, denna fyr i knarkmörkret, tyckte å sin sida, med ett välbekant språkbruk, att det var toppen att Wallström stod upp mot ”mångmiljardären Soros knarkliberaler” (9 juni 1998).

I den socialdemokratiska fantasivärlden hotas den svenska exceptionalismen alltid av 10 000 tjackkåta globalister. Alltjämt upprepar förbudsivrarna att ”de goda krafterna måste samlas”, en sjuttiotalsfras spridd av den gamle socialministern Sven Aspling, vilket måste innebära att resten – typ jag – tillhör mörkermakterna.

Nyligen lade Norges ondskefulla regering fram sin ”rusreform”, som avkriminaliserar bland annat innehav av två gram heroin, kokain eller amfetamin, med syfte att flytta fokus från straff till vård. Norrbaggarna är uppenbarligen depraverade junkies hela högen, de också.

Men som tur är bor vi i Sverige och här har vi politiker som inte backar för några Kenta och Stoffe i lusekoftor. När Folkhälsomyndigheten i fjol önskade utreda en avkriminalisering av eget bruk avfärdade vår rekorderliga socialminister Lena Hallengren idén med orden ”för att man ska utreda något måste det man kan komma fram till vara intressant”.

Föremålet för den här texten, M, är visst inte intressant.

BERÄTTELSE

M berättar att påsen innehåller amfetamin, M tror att det är ungefär 2 gram. M bytte amfetaminet till sig i utbyte mot en gammal klocka.

(Förundersökningsprotokoll, juli 2019)

När morfar dog, det var många år sedan, jag var ofödd, skänktes hans sista slantar till Föräldraföreningen mot Narkotika. Centralstimulantian är stark i vår familj, liksom i övriga landet. Svenskar älskar sin sprit, sina cigg, sitt kaffe, sitt tjo. Den nederländske forskaren Tim Boekhout van Solinge konstaterade 1997 att Sverige är ”det enda landet i Europa där den mest använda tunga drogen inte är heroin, utan amfetamin.”

På 1940-talet tog 60 000 personer regelbundet amfetamin. 1959 såldes 33 miljoner receptbelagda doser. Vid tre tillfällen har svenska storstäder haft högst koncentration av amfetamin i Europa – Göteborg 2013 och Stockholm 2016 respektive 2019.

Två frågor: När blir M ett streck i statistiken? Vilken lagstiftning kommer då att hålla i yxan – blir det narkotikalagstiftningen eller socialtjänstlagen? Månne hyreslagen?

Alla tre i harmoni?

Ni – Hallengren, Wallström, Franchell, Aspling, et consortes – är skyldiga. Ni är skyldiga till en morrande oro, till sorgen över att M inte fick åldras under samma premisser som vi andra. När allt är över kommer jag att rikta anklagelsen mot er.

Ni kommer förstås inte att säga flaska, men skulle ni, mot alla odds, säga något lär ni svara att jag är orättvis, att starka känslor är i svang, att ni haft rätt.

Ni kommer att få fel.

DOMSKÄL

M har i polisförhör erkänt gärningarna. De tre tabletter som åtalspunkten avser har hon fått av en vän, för att dämpa sin ångest.

(Attunda tingsrätt, oktober 2014)

En FN-rapport från 2015 betonar att insatser som förebygger missbruksrelaterade skador ska betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet och att droganvändare har samma rätt till vård som alla andra. Men i Sverige ser vi det moraliskt riktiga i att belägga sjuka människor utan pengar och hem med böter.

För de flesta är M redan borta. En dag blir kommatecknet till en punkt. Fossilen av vår familj hittas i domslut och förundersökningsprotokoll.

Men trots att decennier har gått bär fotografiet fortfarande på varje detalj: Doften av havet, all drivved och tång, timmarna vid kaffeberget och hela jävla framtiden som var vår; alla dessa dagar som bara gled in i varann och för alltid försvann.

I Vasaparken faller droppar från bänkar och skulpturer.

Jag läser raden igen: Adressuppgift saknas.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.