Låt mannen bli en snygg påfågelstupp
Darwins dilemma är fortfarande aktuellt: varför ståtar djurhanen?
Påfågelhonan är liten, gråbrun och oansenlig. Om hon sitter framför en grå sten syns hon knappt. Tuppen, däremot! Han är en parad av glitter, färger, plymer och designmönster. Hans bröst skimrar i koboltblått som övergår i havsgrönt för att kulminera i ett nätt blå krona på hjässan. Hans fjädrar växlar mellan orange, lila och zebrarandigt för att, när de öppnas, ge upphov till en fullständig estetisk explosion: tre meter solfjäder slår upp och ett hundratal blå och gröna ögon med orange sclera tittar på betraktaren, kantat med en bård av tätt sittande ögon för att i mitten visa upp ett fascinerande gyllene mandalamönster.
Så förhåller det sig, noterade Charles Darwin i sitt andra verk Människans härkomst och könsurvalet 1871, hos nästan alla djur. Hanen är vackrare än honan. Lejonhanens man, fasanens fjädrar, älgarnas horn, kampfiskarnas fenor. Men varför?
Darwin hade vid det laget redan nått världsberömmelse för sitt första verk, Om arternas uppkomst. Hans teori om det naturliga urvalet – den bäst anpassade individen överlever och för vidare sina egenskaper – hade blivit allmänt accepterad. Darwin hade dock hittills begränsat sig till att tala om djurriket. Han ansåg inte att omvärlden var redo att tala om människan. Andra forskare började emellertid hinna före, och Darwin gav sig nu in på ämnet människans likhet med djuren. Men han stötte snart på företeelser som inte gick att förklara utifrån det naturliga urvalet. Varför var hanarna så vackra?
Horn, till exempel. De horn som är vapen, skrev Darwin, är i regel raka och spetsiga. Rådjurets intrikata, grenade horn ”tycks inte anpassade för slagsmål, då de har en tendens att trassla in sig... Misstanken har därför slagit mig att de delvis kan vara avsedda som prydnader.” Eller hanödlornas lysande färger. Det finns ingen anledning, skriver Darwin, att anta att lysande färger kan utgöra ett skydd för ödlan – snarare tvärtom. Han riskerar att bli upptäckt av fiender – ändå lyser han. Varför? Darwin kom fram till slutsatsen att det inte finns någon annan anledning än för att honan vill ha det så. Hon väljer de hanar som är vackrast, och därmed kommer deras färger föras vidare, och som resultat blir hanarna allt vackrare för varje generation.
Tänk om det är djuren som har rätt, och vi har fel? Tänk om kvinnor borde låta bli sitt utseende och bli grå hönor, för att ägna oss åt att välja den snyggaste mannen?
Det är principen om det sexuella urvalet. Vem är dess agent? Honan. Hennes val har skapat naturen som vi ser den. Hennes val har skapat fåglarnas sång, fiskarnas färg och lejonets man. Hennes sexuella preferenser och sinne för skönhet. Det är hon som är den drivande kraften i evolutionen.
Det här kunde Darwins samtida manliga forskare inte smälta. Visst fanns det ett sexuellt urval, menade de – men det gick ut på att hanarna slogs med varann, och den starkaste hanen tog alla honor. Honan gjorde på inget vis något eget val! Darwin kom dock att hålla fast vid sin tes till sin död. Sedan dess har forskare försökt anamma hans tes om det sexuella urvalet, men modifiera den – visst väljer honorna, har man erkänt, men då är det egentligen det naturliga urvalet som avgör. Det vill säga: när en hona väljer en hane med lysande färger, är det egentligen bra gener och bra immunförsvar hon är ute efter. Hon har ingen smak, hon gör bara ett rationellt val.
Men som den uppmärksammade ornitologen Richard O. Prum visar i sin bok Skönhetens evolution, som kom på svenska förra året, finns ingen koppling mellan skönhet och anpassningsförmåga. Skönheten kan i själva verket vara en börda – hade inte påfågelhanen sprungit snabbare om han inte haft stjärtfjädrarna att släpa på? Hade inte lövsalsfågeln kunnat använda sin tid bättre än att samla ihop gigantiska mängder blå objekt för att imponera på honan? Om honan valde den bäst anpassade – borde hon då inte alltid välja den äldsta hanen, som bevisligen lyckats överleva längst? Nej, skönhet, skriver Prum, har inget annat syfte. Honan väljer den vackraste hanen för att – han är vackrast.
När Darwin i sista kapitlet tar sig an människans sexuella urval, noterar han att det hos människan tycks vara tvärtom. Hos oss är det i regel hanen som väljer honan, och det är hennes skönhet som uppskattas. Darwin lägger märke till att män i olika delar av världen tycks ha olika preferenser: i södra Afrika är det en kvinnas rumpa som är hennes finaste kroppsdel, och ”inget kan vara värre” för en man än en kvinna med platt rumpa, medan små fötter uppskattas i Kina och européns ideal är Venus från Milo - en slank kvinna med sexpack.
Darwin analyserar inte varför det är så att människan har blivit naturens undantag. Richard O. Prum har dock en förklaring. Han menar att det som skiljer människohanarna från andra hanar är att de är sexuellt kräsna. Medan en fågelhane aldrig skulle komma på tanken att neka en hona, vill människohanen i regel ha en vacker kvinna. Det händer enbart i människoriket att hanar kan säga nej till att para sig, enbart för att honan inte tillfredsställer deras estetiska preferenser. Och eftersom de estetiska preferenserna skiftar allt snabbare i den globala kapitalismen, kan rumpor och bröst både hinna bli inne och ute under en generation. Evolutionen hinner inte med, vilket har gett upphov till skönhetsindustrin.
Men, skriver Prum, det faktum att även kvinnan väljer utifrån estetiska preferenser kan förklara existensen av mannens skägg, utseendet på hans penis och frånvaron av huggtänder – till skillnad från våra nära släktingar hos aporna. Mannen har, till skillnad från alla andra primater, en dinglande penis som syns även när han inte har stånd. Att hans penis inte har något skydd, utan hänger löst för allmän beskådan, kan inte ha någon evolutionär fördel – enbart en estetisk. Den hänger där för att kvinnor ska bli intresserade och välja honom.
Tanken svindlar. Tänk om det är djuren som har rätt, och vi har fel? Tänk om kvinnor borde låta bli sitt utseende och bli grå hönor, för att ägna oss åt att välja den snyggaste mannen? Tänk om männen egentligen borde dekorera sig, visa sina penisar i tajta fodral och odla sin långa man? I förhistoriska gravar har man funnit gyllene penisfodral, och de mänskliga kulturer som fortfarande lever kvar i stenåldern använder sig i regel av olika penisdekorationer. I femtonhundratalets Europa använde männen en iögonfallande ”blygdkapsel”, vadderad och broderad. Detta har tyvärr blivit omodernt, men kanske är de groomade skäggen, gaymode och men's physique-trenden tecken på att naturen egentligen försöker bryta igenom vår kultur, och låta mannen bli den han egentligen är – en påfågelstupp?
