Jobbigt, Löfven

Kalle Holmqvist: Ernst Wigforss knäckte arbetslösheten trots att det var ”omöjligt”

En bok med samlade texter av Ernst Wigforss (1881-1977) som bland annat var finansminister 1936-1949, hade varit osannolik för några år sedan. Men under den senaste tiden har ett något oväntat intresse för Wigforss växt fram bland arbetarrörelsens gräsrötter.

Socialdemokratiska studentförbundet har grundat Wigforssakademin som ”vänder sig till dig som har hjärtat till vänster”. Inom Halmstad arbetarkommun finns Wigforssföreningen, det vänsteroppositionella partidistriktet i Skåne hänvisar till honom i remissvar till partiledningen och på nätet sprids kloka Wigforsscitat (som ofta saknar källhänvisning och vars äkthet kanske bör ifrågasättas).

Men varför? Ernst Wigforss var ingen visionär som Olof Palme och ännu mindre någon nytänkande uppviglare som Kata Dalström. Wigforss var en eftertänksam politiker som bäddade in sina intressanta analyser i torr byråkratsvenska: ”Det är dårskap att söka upprätthålla den föreställningen, att egendomen är så fördelad i vårt nuvarande samhälle att förmögenhetens storlek skulle svara emot ägarnas företagsamhet och sparsamhet.” (Fattiga och rika, valskrift 1928)

Att läsa en hel bok med Wigforss texter blir ibland ganska tråkigt.

Det som gör honom aktuell är krispolitiken. ”Har vi råd att arbeta?” frågade han retoriskt i en socialdemokratisk valbroschyr 1932. Socialdemokraterna gick då till val på att avskaffa arbetslösheten med hjälp av offentliga investeringar - och vann stort.

Wigforss fick försvara sig både mot borgare som tyckte det var slöseri att använda skattepengar till att skapa jobb och mot frasradikaler som menade att arbetslösheten inte gick att avskaffa så länge kapitalismen fanns kvar. Det går det visst, hävdade Wigforss och fick bevisligen rätt. Vad som är möjligt att göra inom ramarna för ett visst ekonomiskt system bestäms ytterst av styrkeförhållandena i klasskampen.

Samtidigt insåg Wigforss att det finns mer i livet än bara arbete och att ”kultur kräver ledig tid, sparad energi, ett sinne frigjort från de mest tryckande materiella omsorgerna.”

Ernst Wigforss förespråkade en decentraliserad demokratisk socialism som hade drag av syndikalism och av brittiska kooperationsidéer från början av 1900-talet. Typiskt nog uttryckte sig Wigforss radikalare efter att han lämnat partitoppen. På 1950-talet, när han pensionerats från finansministerposten, frågade han: ”Kan dödläget brytas?” och spånade på en modell med ”samhällsföretag utan ägare”. En artikel i Tiden från 1970 har titeln ”Ett socialistiskt Sverige”.

Något socialistiskt Sverige hade Wigforss knappast försökt bygga upp under sin tid vid makten. Socialdemokraterna hade visserligen inte gått till val på att avskaffa kapitalismen utan bara på att skapa ett folkhem där alla var lika mycket värda. Men det där fina folkhemmet byggdes heller aldrig klart. Bakom de tjusiga parollerna om jämlikhet och trygghet dolde sig ett samhälle där några var fattiga och ett fåtal var rika. Där vissa bestämde och andra fick lyda. Där småtjuvar sattes i fängelse och stortjuvar sattes i styrelserum. Där pengar gick före människovärde.

Det gäller för dagens arbetarrörelse och vänster att minnas folkhemmets tillkortakommanden men samtidigt inte underskatta 1900-talets reformer. Arbetsmarknadspolitiken och välfärdsbygget förbättrade livet för miljontals människor.

Att sprida Ernst Wigforss texter 2013 känns som att gå in på partihögkvarteren och kräkas framför fötterna på dagens ledande socialdemokrater. De vill gå till val på att skapa lite fler yrkesutbildningsplatser eller på sin höjd investera småsummor för ett par tusen offentliga jobb. Att avskaffa arbetslösheten helt ses som en orealistisk utopi trots att en (nästan) full sysselsättning varit normaltillståndet under långa perioder av Sveriges moderna historia.

Det är dags att bryta med uppgivenheten - även om den motiveras med ”nya tider” och ”globalisering”. En reformpolitik för arbete åt alla var omöjlig redan på Wigforss tid. Den genomfördes ändå.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.