Så ska man förstå Skarsgård i en tjejig topp
Inte samma sak som Harry Styles och Edvin Ryding
Förra veckan strosade Alexander Skarsgård runt på röda mattan i halternecktopp.
Vart är världen på väg? Skoja.
Att män burit så kallat feminint kodade kläder är knappast något nytt. Tunikor, klänningar, tygsjok – historien är full av dem. Från 1700-talet, då aristokratiska män bar spets, siden och pastellfärger, till 1970-talet, har stil länge spelat med kön.
Ändå var det något med bilderna på Skarsgård som fastnade. Kanske för att medierna reagerar, som om det fortfarande vore ett litet brott mot ordningen, en modegest som kräver förklaring.
Premiären var för en film där han spelar en motorcykelkille som inleder en relation med en annan man. Hans klädval kändes snarare som en förlängning av rollens berättelse än som ett statement. Men dagen efter hade halternecken ändå blivit rubrikstoff.
Det finns en märklig dubbelhet här. När yngre artister bär kjol, pärlhalsband eller spetsblus – Harry Styles, Edvin Ryding, Lil Nas X – är det knappt någon som höjer på ögonbrynen längre. Det har blivit ett visuellt språk för samtidens unga män, något som signalerar både modeintresse och öppenhet. Men när någon som närmar sig 50, som varken står på en scen eller rör sig i radikala modekretsar, dyker upp i något som ens nuddar vid det feminint kodade, blir det genast en nyhet.
Det säger något om hur selektiv den här frigörelsen faktiskt är.
Att vissa kroppar och åldrar tillåts bryta mot normerna, men bara inom vissa ramar. För ett par år sedan skrev The Cut om hur könskodat mode på catwalken tycks upplösas, men att verkligheten fortfarande släpar efter. Det pekar just på denna motsägelse: att trenden bara verkar gälla för ett fåtal personer i ett fåtal sammanhang.
Inom modevärlden är det inget nytt, Thom Browne, Rick Owens, Comme des Garçons, det går knappt att hitta modehus som inte leker med rekonstruering och omkodning av symbolik. Men i vardagen lyser det med sin frånvaro, där finns fortfarande ingen kulturell rörelse som bär upp det feminint kodade modet för män.
Inte för att män nödvändigtvis saknar vilja, men på grund av avsaknaden av en självklar kontext, ett socialt sammanhang att kliva in i.
Så när Alexander Skarsgård går på premiär i en tjejig topp är det egentligen inte särskilt radikalt. Men reaktionen säger något om att vi fortfarande betraktar vissa plagg som laddade, oavsett historik.
Kanske är det också därför Skarsgårds topp känns både naturlig och oväntad på samma gång. Den befinner sig i ett mellanrum: för mycket vardag för att vara ett statement, för mycket normbrott för att passera obemärkt.
En sorts prototyp för den där kulturella rörelsen som ännu inte riktigt finns.
