Glöm inte Stonewall – och glöm inte Eva-Lisa
De gjorde motstånd i en tid som saknade förståelse för att vara trans
Den första dagen på jobbet skrev Donald Trump en presidentorder om att det i USA bara finns två kön. Det han menar är att transpersoner inte finns, och de har nu börjat raderas i landets offentliga information, kommunikation och historia. Ett av de mest flagranta exemplen är att transpersonerna strukits från den sajt där National park service, myndigheten som förvaltar landets historiska minnesmärken, berättar om upploppet vid Stonewall Inn.
Det var en bar på nedre Manhattan med vad vi i dag skulle kalla ett hbtq+-klientel, som den 28 juni 1969 fick nog av polisens återkommande trakasserier och slog tillbaka. Det brukar lite förenklat ses om en startpunkt för den moderna hbtq-rörelsen – och transpersoner gick i första ledet.
Ett sätt att göra motstånd mot någon som vill ta makten över historieskrivningen är att läsa på, en bildad befolkning är svårare att lura. En högre nivå av motstånd är att göra som Eva-Lisa Bengtson och samla på sig ett eget arkiv och se till att det kommer i rätt händer.
Otaliga var de protokoll hon skrev och de mackor hon bredde
Eva-Lisa Bengtson (1932–2018) var en pionjär i den svenska transrörelsen, och om henne har Sam Hultin skrivit boken ”Eva-Lisas monument” (Brombergs). Eva-Lisa föddes i en tid och ett samhälle jag antar att Trump vill återskapa, då det saknades såväl språk som förståelse för att vara trans och den vård som i bästa fall erbjöds var psykiatrisk. Det tog tid även för Eva-Lisa själv att förstå vem hon var och hon kom att leva å ena sidan ett liv som gift tvåbarnsfar, å andra sidan som Eva-Lisa, lesbisk transkvinna – och en stark bärare av den svenska folkrörelsetraditionen.
Från tidigt 60-tal och framåt fungerade hon som en sambandscentral för andra transpersoner, satte dem i kontakt med varandra, organiserade och startade föreningar, deltog i aktioner och demonstrationer. Bland annat bar hon banderoll i tåget under den första ”homosexuella befrielsedagen” 1977, som sen blev en vecka och som så småningom blev Pride. Otaliga var de protokoll hon skrev och de mackor hon bredde. Men det var också många fester, från början i källare de knappt hittade till men med tiden allt mer öppna – i boken återges det som en särskild händelse när man vågade dra bort gardinen i den lokal där RFSL hade fester.
När man har läst om Eva-Lisa kan man aldrig förneka att hon funnits, vem hon var eller vad hon gjorde – att hon också har en plats i Sveriges historia. Så gör gärna det.
En annan rekommendation är dokumentären ”The life and death of Marsha P Johnson”, om en amerikansk transaktivist som bland annat deltog i upploppen vid Stonewall Inn. Den finns på Netflix – se den, innan det är för sent.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Djävulen bär Prada, fast på Facebook
