En helande bok om massakern i Orlando

Hilton går tillväga som Svetlana Aleksijevitj i sitt reportage om tragedin på queerklubben Pulse

Polisen hjälper människor bort från skjutningen på nattklubben Orlando då 49 människor dödades och 53 skadades.

För fyra år sedan, klockan två på natten mellan den 11 och 12 juni 2016 går en man in på queerklubben Pulse i Orlando, Florida, och börjar skjuta. Med halvautomatiskt gevär och pistol går han till attack mot dansande och festande män och kvinnor. Antalet döda kommer att bli 49 personer, den dittills dödligaste skjutningen i USA.

Om attacken i Orlando, dess sammanhang, dess människor, dess följder, har Johan Hilton skrivit en vackert mänsklig bok. Hans metod kan möjligen liknas vid Svetlana Aleksijevitjs: Texten består i stort sett av många röster som vittnar om livet, stort som smått, före, under och efter katastrofen. Överlevare, mammor, syskon, vänner, makthavare, aktivister och journalister – medborgare främst i Orlando som på olika sätt berörts av våldsamheten och döden.

Klubben var full av latinos vilket i USA ofta betyder arbetarklass, kanske papperslösa

Tillsammans skapar alla vittnesmål en kör, rentav en klassisk kör som stammade den från en grekisk tragedi. Ibland pratar de nästan i munnen på varandra, ibland är sorgen så stor att den ensam får svälla på sidan.

Den form Johan Hilton valt är effektiv då den åstadkommer något som är mycket svårt: en inifrånskildring skriven av någon utifrån. Genom vittnesmålen får vi en månghövdad beskrivning av vad Orlando är för en stad – skrattande och festande, är den vanliga beskrivningen, inte minst eftersom Disney World, Universal Orlando Resort och andra temaparker ligger där. Klubben Pulse i sin tur beskrivs som extremt viktig för stadens gay-community och tydligt görs det som kom bort i den tidiga rapporteringen: Kvällen i fråga var en Latin Night, klubben var full av latinos vilket i USA ofta betyder arbetarklass, kanske papperslösa.

Johan Hilton, journalist och författare.

Att det var många spansktalande bland offer och anhöriga fick konsekvenser för hur myndigheter hanterade det hela, hur överlevande fick ekonomiska problem och knappt råd med vård, hur de tvingades komma ut inför en släkt de nästan lämnat. I terrordådet på Pulse fanns många lager.

Att räkna sina döda matematiskt är abstrakt, det vet vi om inte förr så nu i coronakurvornas tid. Och att människor kan dödas på en plats för fest, som på Parisklubben Bataclan sju månader tidigare, är väldigt svårt att ta in.

Innan jag började läsa ”Vi är Orlando” frågade jag mig vad jag egentligen var nyfiken på. Och det var nog just det som skrivs fram. Inte bara vad som egentligen upplevdes under själva natten, men hur det gick sen. Hur alla tog sig vidare. Eller inte gjorde det. Hur Christine Leinonen alltid kommer att sakna sin son. Hur Sylvia Serrano är helt övertygad om att hennes trauma är oläkbart.


Men också hur en hyfsat konservativ präst, Joel Hunter, tar sig samman och närmar sig Orlandos queer-community. Och hur snabbt folk organiserade sig, samlade in pengar, startade stödgrupper.

Redan under natten, när skadade förs till sjukhus och kaos fortfarande råder och ingen egentligen förstår vad eller varför, syns den första konflikten. Informationen ges bara på engelska.

Var det då ett hatbrott, frågar sig många


Och så fortsätter det i stora drag i processen, vilket i Orlando ger en större medvetenhet om att hbtq-identiteten också den är beroende av andra variabler som klass, etnicitet. Till slut uppstår nya sammanhang, nya grupper. Det som såg ut som en enad grupp var inte det men kan vara på god väg.

Att skriva om ett stort trauma som Orlando betyder också politik. Människor blev mördade, president Obama kom till Orlando, en överlevande fick komma och tala inför kongressen.

Gärningsmannen, som dödades av polisen samma natt efter en stormning av byggnaden, hade uttryckt stöd för IS och sa sig vilja hämnas bombningar i Syrien. Han hade inte siktat in sig på Pulse för att det var en queerklubb. Snarare tycks det ha varit en slump att han kom just dit. Var det då ett hatbrott, frågar sig många.

Men egentligen spelar det ingen roll. Offren var transpersoner, bögar, flator och deras vänner. Redan utsatta grupper. Terroristen och hans idéer är utskrivna ur historien.


När attacken i stället skildras genom subjekten, denna kör av överlevare, framstår den som så outgrundlig, chockerande, fruktansvärd och meningslös som den var. Men också helande. Roxy Santiago, styrelsemedlem i hbtq-knutpunkten The Center: ”Vi är Orlando. Det spelar ingen roll vart vi tar vägen, vi är Orlando och det är vi stolta över, var vi än hamnar i världen.” Orlando Torres, överlevande och Uber-förare: ”Jag är glad över att jag var på Pulse den natten.”


Besökare utanför klubben Parliament House hedrar offren på  Pulse i Orlando. 18 juni 2016.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.