Det enda man vill är det enda som inte går
Jack Hildén tar farväl av sin katt
Jag kommer hem ganska tidigt en kväll, och möts inte av katterna i hallen som vanligt. Eller möts och möts, det där nonchalanta förbipasserandet kanske man ska kalla det. Som att de egentligen hade ett annat ärende och bara råkade gå förbi. Även om det tillhör ovanligheterna är det inte konstigt – jag sticker in handen i en garderobslåda de har för vana att befinna sig i, känner ett stycke päls och går vidare. Sätter mig i fåtöljen och spelar FIFA.
När min nyblivna fru kommer hem en stund senare hörs ett rassel bakom bokhyllan. Han landar på golvet, det ser klumpigt ut. Vi betraktar honom. Han verkar ovillig att röra sig. Först sätter vi fram torrfoder, och när det inte fungerar är det dags för det tunga artilleriet, laxmoussen som han kan inhalera i en sittning. Han nosar, men sätter sig på golvet.
Veterinären säger att katters hukande, skrämda gång gör det svårt att se om något egentligen är fel eller om det bara är omständigheterna.
Vi får en digital rådgivning, som säger att vi ska åka in. Det är sent på kvällen, vi har båda haft mycket att göra på sistone och hade sett fram emot några timmar av ingenting. Istället kryper katten under badkaret när buren plockas fram och han anar vad som är i görningen. Motståndet är större än vanligt – jag får plocka fram en sopkvast för att mota fram honom och knappt ens då går det, hans kropp är hård trots att den är ansatt. Jag darrar när jag till slut lyckas släpa ut honom, ber om ursäkt för det som går emot bådas våra instinkter.
I bilen jamar han olyckligt. Det är ett särskilt ljud, rent och skärande, som de bara mäktar med just i bilen, och därför tolkar vi det som ett positivt tecken. Han orkar åtminstone protestera. Jag avskyr instinktivt alla andra djur och människor hos veterinären. Deras lyckliga hundar och ojanden över en stukad fot eller en förkylning. Andra djur är bara just djur, medan mitt eget är en egen individ i behov av vård. En svart bondkatt som brukar krypa upp vid min armhåla när jag jobbar hemifrån och tar paus, han kryper så högt upp att han till slut ligger i princip på axeln, tills han inser att det inte blir bekvämt. Då tar han några missnöjda lovar runt sängen innan han bestämmer sig för att prova igen. Ett djur som jag lärt mig älska utan att själv riktigt kunna svara på när det hände eller hur det gick till.
Vi blir sittandes några timmar i väntrummet, med katten isande tyst i buren, täckt av en filt. Med jämna mellanrum lägger jag mig på golvet, lyfter på filten, sträcker fram ett finger han kan nosa på. Pratar med honom som vi brukar göra hemma, men som jag fram tills nu aldrig i livet skulle låta någon annan höra.
Jag minns orden ”femtio femtio”.
Till slut kommer vi in till ett litet rum och öppnar gallerdörren. Katten är rädd, som han alltid är i nya sammanhang, och går hukande. Veterinären säger att katters hukande, skrämda gång gör det svårt att se om något egentligen är fel eller om det bara är omständigheterna. Hon inspekterar tandköttet. Drar i hans ben. Jag ser paniken i hans blick och vill säga något, försöka förklara. Sedan går hon därifrån och lämnar oss själva. Han ligger fortfarande helt stilla. De gula ögonen, med uppspärrade pupiller som kanske utstrålar skräck, kanske acceptans, kanske något helt annat. Vi viskar nonsens i hans öra. Att han är mycket modigare än sin bror, som ”aldrig skulle palla allt det här”.
De hittar inget som verkar särskilt alarmerande men behåller honom över natten för att ta prover. Jag skriver under papper utan att se något. Det är första gången under de sex år som vi haft dem som de sover isär. ”Var försiktig med honom, han är lite rädd av sig”, är det sista jag får ur mig. Under bilturen hem försöker vi prata om det positiva som framkommit. Men jag hör att min röst darrar, och hennes med. Jag förstår där och då att när ens katt blivit sjuk, då undrar man inte. Man vet, även om någon påstår annat.
Morgonen efter sitter jag i ett möte på jobbet när telefonen ringer. Efter meningen ”det är dåliga nyheter” minns jag inte mycket. Något om att värdet på njurarna, som ska ligga på hundra någonstans, överstiger tusen. Något om att infektioner, om det nu är det han har, ändå har ganska god chans att svara på antibiotika. Jag minns orden ”femtio femtio”. Jag lägger på och åker hem till min fru.
Sedan kommer några djupa suckar som jag aldrig hört tidigare och aldrig kommer glömma.
När jag kommit fram har även hon hunnit prata med dem, och faller in i mina armar utan att säga något. Vi säger inte mycket över huvud taget det kommande dygnet. Jag vacklar mellan en sugande, smärtsam känsla i magen till en självklar övertygelse om att allt kommer gå bra. Jag ber till Gud. Jag kysser min förlovningsring, som jag fått vana att göra ibland under fotbollsmatcher, trots att det aldrig hjälpt, snarare motsatsen. Jag gör alla andra löjliga saker som folk i liknande situationer har gjort när det inte finns något att göra.
Nästa dag, när veterinären ringer igen, ropar jag på min fru och sätter på högtalartelefon. Vi hör ”tyvärr” igen, med eftertryck, och den där siffran som förut låg på tusen är nu det dubbla. De börjar svamla om dialys, som tydligen måste utföras i Helsingborg av alla ställen, men jag har redan börjat ta på skorna. Vi går snabbt mot bilen, fortfarande utan att säga något.
När jag tidigare, som den sadist man är, föreställt mig att ett sånt här scenario kan, nej kommer, att inträffa har jag tänkt att varken jag eller hon kommer klara av det. Hoppas att vi har gjort slut innan dess har jag tänkt ibland, eftersom hon med all säkerhet skulle få dem i samband med uppbrottet. Därför överraskas jag av min reaktion, som bara handlar om att hinna fram till honom så fort som möjligt.
När vi kommer till kassan är det första jag märker att hon som står där har medverkat i ”Gift vid första ögonkastet”. Hon ber oss att följa de blå plast-tassarna på golvet som leder till väntrummet. Där blir vi sittande ett tag medan folk i blå dräkter passerar och skojar med varandra. En vanlig dag på jobbet, med mer eller mindre sjuka, gulliga djur. Sedan visas vi in i ett rum med mörk, ”mysig” belysning där en fluffig filt är utplacerad. När veterinären kommer in med Puck drar hon för en liten gardin som hänger vid fönstret. Detta är dödens väntrum.
Han har ett bandage runt tassen. Kroppen täcks växelvis av kala fläckar där de rakat bort pälsen för att göra något jag inte vill veta vad det är. Han placeras hos oss så att han nästan är hälften på mig, hälften på henne. Inledningsvis verkar han uppjagad och rastlös, försöker klättra bort, men snart lägger han sig ner. Veterinären har sagt att han inte vet hur sjuk han är, på grund av allt smärtstillande. Jag tänker på alla för honom obekanta, obegripliga platser och ingrepp de senaste två dygnen, och att jag varit någon annanstans.
Han låter sig bli klappad. Jamar olyckligt ibland. Sedan kommer några djupa suckar som jag aldrig hört tidigare och aldrig kommer glömma. Det är de suckarna som gör att jag, när veterinären börjar prata om allt som är fel, avbryter henne och säger att jag inte bryr mig. Jag vill bara inte att han ska ha ont mer. Veterinären säger att han har varit snäll, låtit dem göra allt de behöver. ”Ja, han är väldigt snäll”, svarar jag. Även injektionen går utan problem. Vi säger att vi älskar honom, men jag vet att min fru och jag tänker samma sak. Om vi bara inte hade varit så upptagna av det där jävla bröllopet… när jag nu ser bilder därifrån äcklas jag av våra självbelåtna flin. När allt är klart tror jag att jag ska gå på toaletten för att kissa, men därinne gråter jag tills jag inte kan stå upp.
Tystnaden därhemma är omedelbar och dånande. Förr hördes deras trummande tassar när de jagade varandra över golven. Nu är bara hans bror kvar, som också blir tystare än vanligt. Det är först nu jag inser hur mycket de pratade med varandra. Hela natten sover han hos oss och det händer nästan aldrig. Jag plockar undan en av två matskålar. Till och med lådan med kattsand är ödslig. Jag ligger i sängen och stirrar när min fru kommer in. Jag ser på henne allt som väntar på att rinna ut. ”Jag vill ha honom tillbaka”, är det enda hon hinner säga. Vilket väl borde sammanfatta döden ganska bra. Det enda man vill är det enda som inte går.
När vi åkte till katthemmet för sex år sedan var detta katterna som föreslogs. Vi var lite tveksamma – folk vill inte ha svarta katter och inte vi heller. De blir väl inte lika bra på bild, eller något. Men det var de vi fick, och en av dem var du, Puck. Hans bror har fortsatt att sova i vår säng. När jag vaknar till på natten tittar jag upp och ser en dunkel kontur vid våra fötter. Och det är först nu jag inser att det är skillnad på mörker och mörker.
