Sveriges radio har prioriterat bort estetiken
Magnus Ringgren undrar var radioteatern tagit vägen
Peter Grönlund, framgångsrik filmare med ”Björnstad” och ”Goliat” i portföljen, ska göra dramapodd åt Spotify. Det är närmast en självklarhet numera att Sveriges Radio inte ger sig in i ett sådant projekt. Där pågår sedan många år en estetisk nedrustning. Ingen tycks protestera trots att uppmärksamheten kring poddmediet är enorm. Podden är ju en vidareutveckling av den hundraåriga rundradion.
Radioteatern heter numera SR Drama och drivs av en ”konstnärligt utvecklingsansvarig” (inte teaterchef väl att märka) vid namn Moa Gammel Ginsburg. Hennes främsta merit för jobbet tycks vara en lång rad poddar om ufon.
De gamla formaten är borta. Helaftonsföreställningarna på en och en halv timme sover i arkiven. Det som produceras är taffliga imitationer av tv-serier, komik eller spänning. För barn görs fortfarande en del dramatiseringar av bra böcker, men det Dramaten för det lyssnande folket, som Radioteatern en gång var, är det allt färre som minns.
Inget ont om journalistik förstås, men vart tog estetiken vägen?
Det finns alltså ett rikt arkiv. Teater åldras snabbare än modet ibland, men det finns att ta av. Häromdagen uppmärksammade P1 Kultur 150-årsminnet av Marcel Prousts födelse. Under Magnus Florins chefstid på radioteatern gjorde han tre timmar drama av ”På spaning”. Minnesprogrammet citerade ur föreställningarna, men de går inte att hitta på nätet. Det kan röra sig om dyra rättigheter förstås, men sådana problem är till för att lösas.
En troligare förklaring till radioteaterns förtvining är väl att journalisterna tagit den totala makten över SR. Processen började när korrespondentnätet expanderade. Inget ont om journalistik förstås, men vart tog estetiken vägen? Radiodokumentären hade en hög konstnärlig halt en gång i världen – tänk bara på mästare som Britt Edwall! – men den tendensen lever numera på undantag. Den enda utövaren av en mer avancerad dokumentärform som är kvar på P1 är Mia Blomgren. Snart ny serie! Håll utkik! Annars har radiodokumentären stannat i formutvecklingen och ligger stilla på det långa, ibland förvuxna reportagets nivå. För längesen sorterade den under just radioteatern, om jag minns rätt.
En följd av radioteaterns förfall är att författarna tappat en viktig arena. Många av våra stora författare genom historien har skrivit fantastisk radiodramatik: Lars Norén, Torgny Lindgren, ofta i samarbete med Tua Forsström, Sven Delblanc, Göran Tunström. Nu viftar man bara bort den som försöker.
Försök att öppna arkiven! Producera nytt! Gör något vettigt av poddformatet!
Och sist men inte minst; byt chef! Förlåt, ”verksamhetsutvecklare” var det visst.
