Varje gång vi mäter kärleken förändras den
Samtalet om relationer är för upptaget av Tinderlivet och missar ideologierna
Kärleken är som kvantfysiken. Den går inte att mäta utan att påverka det som ska mätas, berättar Julia Ravanis; det går inte att undersöka de minsta partiklarnas rörelse utan att samtidigt få dem att röra sig. Sådan är också kärleken: det går inte att undersöka den utan att påverka den. Om jag frågar dig ifall vi ska bli tillsammans, är det en mätning av vår relation som också förflyttar den till en ny plats.
Julia Ravanis utvecklar resonemanget i sin bok Skönheten i kaos. Den här onsdagen är hon en av gästerna på Malmö universitets bildningsbar, som handlar om den eviga jakten på kärlek. I panelen finns också kändissexologen Kalle Norwald från tv-serien Gift vid första ögonkastet och Lotta Löfgren-Mårtenson, professor i hälsa och samhälle med inriktning på sexualitetsstudier.
Det är fullsatt, som det alltid tycks vara när kärleken ska försöka benas ut. Frågorna, modererade av Cecilia Nebel, rör sig kring de ämnen som ständigt definierar vår tids kärleksideologi: Har Tinder gett oss för många möjligheter? Är vi mindre uthålliga? Och hur gör man egentligen för att skaffa sig en långvarig kärleksrelation?
Om det är omöjligt att objektifiera kärleken till den andre, att göra den helt och hållet till ett ting, går det ändå att säga någonting om hur människan ser på kärlek i dag.
Tänk om samtalet i stället för att tjata om Tinder hade undersökt vår tids ideologifabrik?
Det som stannar med mig efter samtalet är inte förgängligheten i apparnas slit- och slängkärlek, utan tvärtom strävandet efter det motsatta. Sanningen är att människor känner sig ensamma, alienerade, oförmögna att knyta an till varandra. Men vad är frågan? Här, på Bildningsbaren, formuleras den som kärleksrelationens misslyckande. En jakt utan synligt resultat.
I Anita Goldmans bok Allt genast! En roman om kärlek och revolution från 1978 har huvudpersonen gett sig fan på att relationen till pojkvännen ska fortsätta fungera trots att han blivit kär i ytterligare en kvinna. Kärleken får aldrig bli synonym med ägandet, resonerar hon inför en skeptisk omgivning. ”Vad har det med politik att göra om ni tre försöker leva tillsammans? Arbetarklassen skiter väl i vilket!” säger Kamraten.
”Jag trodde vi var överens om att familjen är kapitalismens ideologifabrik” svarar hon.
Tänk om samtalet den här kvällen i stället för att tjata om Tinder hade undersökt vår tids ideologifabrik?
I så fall hade paneldeltagarna berättat att vi inte misslyckats med kärleksrelationerna – utan att fiaskot snarare ligger i tvåsamhetens särställning. Kärlek är inte bara romantik, det är också ackumulation. När individen antas kunna påverka sitt eget liv i valfri riktning, blir den som inte kan uppvisa ett långvarigt ägande av en kärleksrelation betraktad som fattig. Där finns någonting mätbart. Men det tycks ointressant för det samtida kärlekssamtalet, som allt oftare fungerar som ett sätt att dölja sådant som faktiskt går att få fatt på.
Våra materiella resurser, vår ekonomiska förluster, hur samhällets organisering påverkar hur vi kan älska varandra.
