Tonsäker skildring av ett förbluffande par

Unge homosexuelle Yann Andréa förfördes av Marguerite Duras – och stannade till hennes död

Filmen ”Vous ne désirez que moi” skildrar relationen mellan Andréa (Swann Arlaud) och Duras (Emmanuelle Devos).

Förförd av fiktionen. Förförd av författaren. Förförd av författarens frihet.

Så skulle man kunna kunna beskriva förhållandet mellan den unge beundraren och den världsberömda författaren, det mellan Yann Andréa och den 38 år äldre Marguerite Duras, omtalat i medierna, skildrat i böcker och på film.

Duras roman De små hästarna i Tarquinia blev i början av 70-talet livsavgörande för den 22-årige Andréa. Den gjorde så starkt intryck att den aspirerande författaren helt gick upp i hennes värld och slutade läsa andra författare. 


1975 såg han Duras film India song i hemstaden Caen, minst en handfull gånger. Vid ett tillfälle mötte han även regissören, varefter en korrespondens inleddes. Den homosexuelle Andréa skrev många och långa brev till henne, men det var först när han upphörde som hon hörde av sig. Hon saknade hans röst, han var ju hennes bäste läsare och redan ett objekt för hennes fantasi. Så i början av 80-talet tog han tåget till hennes hem i normandiska Trouville, där han stannade till hennes död 1996 som hennes – i valfri ordning – musa, älskare och levnadspartner.


Om detta, eller i alla fall om den allra första lyckliga tiden tillsammans, har den mångsidiga regissören Claire Simon gjort en film, ”en kärlekshistoria i hybridform”, som hade världspremiär på den allt mer relevanta filmfestivalen i baskiska San Sebastián nyligen.

Vous ne désirez que moi – du åtrår bara mig – är den passande titeln, precis så possessiv som Duras ofta utmålas som. Den avskalade filmen med kända skådespelare är en rekonstruktion av en intervju som en journalist från Marie Claire gjorde med Andréa i slutet av 1982, där han i ett par intima sittningar berättar om Duras starka inflytande på honom. 


Förförd, fascinerad och dominerad – att Andréa är medveten om sin underkastelse hindrar inte att han framhärdar i den. Men han har svårt att sortera mellan den fiktiva relationen och den verkliga, fysiska relationen. Eftersom hon blev kär i mig blev jag kär i henne, säger han.

Men det stannade inte där. Duras ville bestämma allt – inte bara hans namn (Andréa, efter mamman, fick ersätta pappans Lemée), vilken mat de skulle äta, vilka kläder han skulle ha på sig, hur saker skulle benämnas, hur han skulle röra sig framför kameran (se Agatha eller L’Homme atlantique). Att ha ett liv med vännerna kom inte på fråga, än mindre att ragga män. Homosexualiteten var absolut död enligt Duras. Svartsjukan lyste igenom.


”Hon ville ’avskapa’ mig för att kunna skapa mig på nytt”, säger Andréa. Hennes lyskraft förminskade hans motståndskraft. Han beskriver henne som fullständigt fri i sin kropp, i sin sexualitet, i sin njutning och tvekade inte en sekund att begära den.

Vous ne désirez que moi är en tonsäker skildring av ett förbluffande par, om hur fiktionen via passionen tar sig in i verkligheten, hur en person med början i språket tar över en annan persons hela vara. Lika vackert som förödande, att förlora kontrollen, sig själv, för att närma sig friheten – vems frihet?


Berömd författare och filmare, står det om Duras i början. ”Ju mer hyllad Marguerite Duras har blivit som författare, desto mer bortglömd har hon blivit som filmare”, löd ingressen till Carl-Johan Malmbergs understreckare i Svenska Dagbladet (27 maj -15). Men under hösten visar Cinemateket i Stockholm för första gången en komplett retrospektiv av hennes filmer. Förstås ett ultimat tillfälle att äntligen se filmaren Duras i egen rätt och – även – filmen som en tänkbar projektionsyta för det djävulskt sammantvinnade förhållandet mellan böckerna och verkligheten – både före och efter Yann Andréas intåg.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln