Gotiken trendar när framtiden är tröstlös
I AI-männens slutna världar skapas teknologiska monster
Det ryker fortfarande om de döda på slagfältet. Doktor Frankenstein letar girigt, han söker kroppar som inte är för skadade och fortfarande varma. I sitt laboratorium skär och experimenterar han sedan, kopplar ihop kött och nervbanor med den nya tekniken elektricitet. Målet är evigt liv, men också ära, berömmelse. I botten finns ett trauma efter en död mor, men det inser inte doktorn. Han är övertygad om att han är en bärare av framsteget.
I laboratoriet bygger han en varelse, ett monster. Men Frankenstein förstår ingenting av sin skapelse. Dess begär, dess längtan, dess kraft. Han ser bara kroppens utsida och mekaniska funktioner.
Mary Shelleys roman ”Frankenstein” har filmatiserats många gånger, nu senast i regi av Guillermo del Toro. I hans version får monstret ordet i den andra halvan av filmen och tillåts berätta vad doktorns kyliga blick gör med honom. Jag tycker om filmen och dess bombastiska estetik.
Gotiken – romantikens mörka syster – är en strömning som aldrig varit helt frånvarande i kulturen, men just nu är den överallt. Vad beror det på?
Mary Shelley var själv ett av barn av upplysningens idéer om jämlikhet och frihet som slog igenom med full kraft i slutet av 1700-talet. Löftet var att allt skulle kunna genomlysas, att alla gåtor var möjliga att besvara och att världen i grunden var en rationell och begriplig plats.
Men bredvid upplysningen fanns redan från början romantiken. Det var en rörelse som bejakade många av upplysningens grundsatser, men som också betonade det som riskerade att gå förlorat; känslan, poesin och det oförklarliga i människan. Ett av romantikens uttryck är just gotiken, en estetisk och filosofisk tradition som utforskade mörkret närgående och passionerat.
Obegripligt nog var Mary Shelley bara 19 år gammal när hon skrev sin roman om konflikten mellan vetenskap och sanning. Det skedde den regniga sommaren 1816 på ett slott i Schweiz där hon befann sig på en sorts improviserad flykt genom Europa med sin make, poeten Percy Shelley.
Mary Shelley hade unika kunskaper och erfarenheter att utgå ifrån. Hennes pappa, William Godwin, var en ledande anarkistisk filosof som misstrodde staten och dess maktutövning. Mamman var den feministiska pionjären Mary Wollstonecraft vars traktat ”Till försvar för kvinnans rättigheter” var ett av de första försöken att formulera en politisk filosofi som utgick från att kvinnan också var en tänkande människa. Wollstonecraft dog vid dotterns födsel och för Mary Shelley var tänkande och frihet, död och längtan sammanlänkade. Det var på moderns grav hon stämde träff med sin älskade och i ”Frankenstein” skriver hon fram en Prometheussaga med männens – och vetenskapens – groteska anspråk i centrum.
Det är inte en slump att många av de viktiga rösterna inom den gotiska traditionen är kvinnor.
Samtidigt som ”Frankenstein” går att se på bio och Netflix, släpptes nyligen en trailer och soundtracket till en ny filmatisering av en annan gotisk klassiker, Emily Brontës roman ”Svindlande höjder”. Musiken till filmen är skriven av en av samtidens viktigaste kreatörer, den brittiska musikskaparen Charli Xcx vars estetiska uttryck passar perfekt för denna våldsamma och romantiska saga. I videon finns korpen och det övergivna huset, rösten från de döda och det mörka, förbjuda begäret. Och i filmen är det Jacob Elordi – som spelar det vagt sexiga monstret i Frankenstein – som fått rollen som den våldsamme och farlige hjälten Heathcliff – världslitteraturens ultimate antihjälte.
Det är inte en slump att många av de viktiga rösterna inom den gotiska traditionen är kvinnor. De har befunnit sig i marginalen och därför kunnat uppfattat samtidens blinda fläckar och bortträngda begär.
I höstas visades den österrikiska teaterstjärnan Florentina Holzingers feministiska epos ”A year without summer” på Dansens hus i Stockholm, en föreställning som tar sig an Frankenstein-myten om evigt liv med hjälp av gotisk body horror. På Konstnärshuset i Stockholm visas just nu samlingsutställningen ”Mary Shelley Must Never Die”. I katalogen citeras konsthistorikern Tracy Fahey om att det gotiska temat ofta blir starkare i kriser och tider av stark osäkerhet inför framtiden.
I tider när ljuset är för skarpt eller – som nu – inte längre bär något löfte om framsteg blir andra, mörkare och mystiska världar både mer verkliga och intressanta. Det finns en sorts lättnad, jag känner den själv, i vetskapen om att makthavarnas önskan om total kontroll är en prometeisk feberdröm. Det går inte att skapa mänsklig intelligens med maskiner, det är inte möjligt att övervaka alla människors tankar och beteenden, döden är inte möjlig att övervinna. Doktor Frankenstein fick lära sig den hårda vägen hur lite han hade förstått av vad en människa är. Tanke, ja, men också att det inte finns någon skarp uppdelning mellan hjärna och kropp. Att vi utgörs av sådant som ömhet, dödslängtan och inre valv bortom språket.
På omslaget till årets viktigaste album står den katalanska stjärnan Rosalía omsluten av det ljus som också är albumets namn, ”Lux”. Men hon sluter ögonen mot det starka skenet, iklädd en nunnedräkt sydd som en tvångströja. Rörelsefriheten är begränsad, men det finns ändå en frihet att söka och vägen går inåt. Rosalía samtalar med kvinnliga mystiker genom historien, som Hildegard av Bingen, den muslimska 900-talsmystikern Rabia al-Adawiyya och den judiska profeten Mirjam. Men här finns också 1900-talsvisionärer som Clarice Lispector och Simone Weil, kvinnor som på olika sätt ifrågasatt modernitetens löften.
Världen domineras i dag av åldrade, manliga despoter och yngre doktor Frankenstein-män som bygger världen med ny teknik, till synes övertygade om att de lever i ljuset. Sam Altman och Elon Musk är besatta av sina skapelser och framstår som helt blinda både för sina egna begränsningar och det mörker de släpper fram. I deras slutna världar skapas nu teknologiska monster som ingen kan kontrollera.
Mary Shelley förkastar inte vetenskapen i Frankenstein, däremot pekar hon på att uppfinnarens drivkrafter kan vara både mörka och komplexa, och resultatet svårt att förutse.
Även i samtiden är det ofta kvinnor som står för den mörkare, mer komplexa sanningen. I somras läste jag ”Empire of AI”, Karen Haos mästerliga genomgång av Sam Altmans imperiedrömmar som byggs via OpenAI. Till skillnad från de flesta beskrivningar av företagets framgångar blir skuggorna här tydliga, som vittnesmålen från de människor i fattiga länder som till slavlöner tvingas sitta dag efter dag och titta på barnpornografi och utstuderat våld för att träna maskinen. I teknikskribenten Meghan O’Gieblyns viktiga bok ”God Human Animal Machine” plockar hon isär löftena från tech-profeterna och visar att drömmen om att skapa liv ur ingenting både är lika gammal som människan och samtidigt blind inför det obegripliga mysterium som både livet och det mänskliga medvetandet är.
Romantiken är inte upplysningens mörka tvilling, utan tvärtom en idé om en annan, mer nyanserad syn på människan och framsteget. På samma sätt kan det gotiska ses som både ett nödvändigt korrektiv och en sannare beskrivning av verkligheten än maktens, AI-männens och despoternas. Mary Shelley förkastar inte vetenskapen i ”Frankenstein”, däremot pekar hon på att uppfinnarens drivkrafter kan vara både mörka och komplexa, och resultatet svårt att förutse.
Det år som Mary Shelley skrev ”Frankenstein” kom att kallas ”året utan sommar” på grund av det ihållande regn som gjorde att skördar slog fel och mörkret kändes profetiskt och ändlöst. Orsaken, som då var okänd, var ett partikelmoln från ett vulkanutbrott på andra sidan jorden som förmörkade solens ljus. Den svält och fruktansvärda armod som katastrofen ledde till var – vilket historikern Christopher Clark beskrivit – en av katalysatorerna till de sociala rörelser som i sin tur lade grunden för det demokratiska genombrottet i Europa.
Mörkret och ljuset är alltid sammanbundna, och det finns inget i varken i historien eller människan som är vare sig linjärt, helt upplyst eller förutsägbart. Detta lär oss gotiken och det är, i dessa tider, en mycket trösterik tanke.
