Rädsla gör debatten om Ukraina farlig och dum
Journalistiken har blivit en del av krigsapparaten
Det talas nu om hur medier inte bara återger verkligheten utan formar den. Det är en nödvändig diskussion – inte minst i tider av krig. Rapporteringen om Ukraina illustrerar detta med obehaglig tydlighet.
Både rapporteringen och samtalen om kriget fastnar i en moralisk dikotomi. Institutioner som bör väga och granska – medier, akademi, opposition – valde att snabbt sluta leden. Känslomässiga angrepp på etablerad forskning kom att ersätta sakliga resonemang.
När jag gav uttryck för analyser hämtade från en av de främsta inriktningarna i internationell konfliktforskning reducerades jag i ledartexter och av krönikörer till ”kålsuparteoretiker”, ”USA-hatare” och ”nyttig idiot”. Mina analyser beskylldes för att vara ”ohederliga” och ”kväljande”. Liknande skulle aldrig vara tänkbart i någon ansedd amerikansk tidning, men i svensk media fick det definiera tonen i vår tids mest allvarsamma stund.
I artikel efter artikel blandades min och andras forskning ihop med fredsaktivism och naivitet. Med det förlorade vi inte bara anständigheten i debatten, utan också den intellektuella ordning som ska skilja kunskap från tyckande. Jag är till att börja med varken pacifist eller vänster – utan realist. När denna grundläggande skillnad inte förstås blir meningsfull debatt omöjlig. När osaklighet belönas, forskningsbaserade analyser misstänkliggörs och de som tänker annorlunda hängs ut innebär det en offentlig bestraffning som leder till självcensur. Signalen blir tydlig: anpassa dig eller tystna.
Personligen gick jag över en natt från att vara en av Sveriges mest anlitade USA-experter till att i praktiken utestängas från det offentliga samtalet. Bibliotek och bildningsförbund vågade inte bjuda in mig, forskningssamarbeten avvecklades och personer vill än i dag inte medverka i panelsamtal eller studiosamtal om jag deltar. Men problemet handlar inte om mig utan om vad som sker med ett samhälle när rädsla och konformitet blir vår intellektuella valuta – när social lydnad gör tänkandet till ett risktagande.
När skräniga röster fritt får göra om forskares analyser till Putinpropaganda följer samhällsjournalistiken med och väljer ängsligt experter som inte kan kritiseras. Allt som avviker blir samtidigt så apart att det blir obegripligt. Vi vet en hel del om dessa processer.
De som står nära makten ges plats, medan de som ifrågasätter den marginaliseras
Forskningen om medier i krig förklarar de mekanismer som styr i tider av säkerhetspolitisk kris. I When the Press Fails (Bennett, Lawrence & Livingston, 2007) visas hur journalistiken gång på gång misslyckats. Inte för att den är svag utan för att den är inbäddad i samma maktstruktur som den ska granska. När politiska eliter står enade i säkerhetsfrågor reproducerar medierna deras världsbild. Det kallas indexing: nyhetsagendan begränsas till vad som ryms inom den politiska elitens ramar. Kritiska röster hamnar utanför och medierna blir förstärkare av maktens narrativ.
De traditionella medierna bär ett tungt ansvar för den utveckling vi sett. De har inte dragit lärdom av etablerad kunskap om hur lätt journalistiken blir en del av krigsapparaten. I stället har man än en gång gett tolkningsföreträde åt röster sprungna ur samma miljöer som formulerar politiken de förväntas granska. Gränsen mellan analys och påverkansarbete har suddats ut, och den kritiska distans som samtalet kräver – har gått förlorad.
De som står nära makten ges plats, medan de som ifrågasätter den marginaliseras. Trots att erfarenheten visar oss att kritiker till de officiella berättelserna, i ett historiskt ljus, nästan alltid har haft helt rätt.
Så vad i min analys har då ansetts så farligt att det inte ska beredas plats i medias bevakning?
Jag varnade tidigt för att Ukraina lurades att tro på en seger som aldrig var möjlig utifrån en rad omständigheter jag menade uteslöts i analyserna. Nyligen medgav brittiske generalen Lord Richard att det är precis vad som skett vilket tydliggör hur politiska narrativ tidigt kom att ersätta militärstrategiska realiteter
Jag framhöll, i SVT:s Agenda i mars 2023 att förhandlingsvägen borde öppnas medan Ukraina fortfarande hade övertaget. Jag ansågs okunnig som inte såg att en seger skulle komma efter sommaroffensiven. Men en sådan seger kom aldrig och i dag inser de flesta att Ukrainas territoriella förluster kommer bli omfattande. Avgörande variabler som styrkeförhållanden, uthållighet och logistik tilläts marginaliseras när debatten anpassats till ett politiskt önskat utfall.
I Agendas specialsändning i augusti 2024 krävde jag svar från de nordiska utrikesministrarna på hur ”seger” skulle uppnås med fler och tyngre vapen eftersom erfarenheterna från exempelvis Afghanistan och Irak visar hur sådana löften bygger på illusioner som slutar i nederlag. Ingen behövde svara.
Jag betonade att om man verkligen tror att Ryssland hotar hela Europa, borde vi inte låta ukrainare dö i vårt ställe, utan också vara beredda att offra våra egna. Jag krävde få veta hur många ukrainare man är beredd att offra. Ingen behövde svara på det heller, vilket blottlägger hur centrala frågor om proportionalitet, syfte och strategisk kostnad undveks eftersom de kolliderade med den moraliserande retoriken om ”seger”.
Det kräver inget mod att stå bakom den starkaste killen i rinken – men det kräver karaktär att försvara intellektuell hederlighet när den prövas
Jag skrev tidigt att USA:s inrikespolitiska sönderfall gör landet till en osäker partner och att Europas säkerhet inte bör vila på en stormakt vars demokrati vittrar sönder. Redan 2021 hade jag argumenterat för att USA inte längre kan betraktas som en stabil demokrati och återkommande påmint om hur USA alltid lämnar konflikter när de egna intressena kräver omprioritering. Frågor som diskuteras öppet i den amerikanska säkerhetspolitiska debatten – men som i Sverige inte fått fäste eftersom de skaver mot den politiska viljan att knyta oss närmare Washington.
Men alla former av varningar över den inslagna linjen avfärdas som Putins talepunkter. De som drar ”Putinkortet” så fort någon analys går emot deras egen blottar att de saknar argument. Här har svensk debatt blivit en extrem: oförmögen att skilja analys från lojalitet, realistisk strategi från känsla. Att problematisera USA:s roll kallas slentrianmässigt för att ”relativisera Ryssland” – medan att tiga om amerikansk expansionism och Europas strategiska misstag kallas ”analys”.
Att många forskare och experter stillatigande har sett på när kollegor misstänkliggörs för att använda analysramar som tillhört akademisk mainstream sedan 1950-talet är djupt ovärdigt. Det kräver inget mod att stå bakom den starkaste killen i rinken – men det kräver karaktär att försvara intellektuell hederlighet när den prövas.
När tänkande blir ett risktagande förlorar demokratin sin intellektuella ryggrad.
I frånvaron av en öppen debatt har Sverige blivit mindre säkert.
Frida Stranne är docent i freds- och utvecklingsforskning
