”Jag lovar att vi kommer tillbaka och hämtar dig”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Det är årets sista dag och det är redan sent. Det har varit sent länge. Lyktstolpar susar förbi i mörkret. Vägskyltar. Öde fält, svarta skogsdungar där sopor dumpats. Grovt hopsnickrade vita kors med namn på förolyckade och mördade, namn som bleknat och försvunnit. Flickan gråter inte. Hon andas inte ens så där krampaktigt hickande längre, som när någon försöker dra i gång en motor. Ljus och mörker spelar i bilen. Far kramar ratten, knogarna skiner vita, sedan sveper ljuset över hans käke och hals, ner mot knogarna igen, och i passagerarsätet sitter mor med händerna i knät. Det har börjat regna nu. Vindrutetorkarna tickar fram och tillbaka, fram och tillbaka, ljusskenet från bilarna är vattniga pupiller, röda och gula, flickan somnar nästan till igen under sin filt i baksätet.
Far suckar och slår med handflatan mot ratten. Både flickan och mor blir genast klarvakna. Tick, tick, tick. En lastbil vill köra om. Far håller sig i sin fil, lastbilen växer fram i mörkret bakom den lilla bilen. Vatten står i skinande plymer kring de enorma däcken. Flickan sätter sig upp och trycker ansiktet mot rutan. Det är en djurtransport. Tungt och långsamt arbetar den sig förbi, hon ser en – två – tre våningar på det långa släpet, men inga trynen sticker ut. Kanske rör sig något därinne i mörkret. Hon vet inte. Det är svårt att se genom regnet och de trångt sittande gallren. Inte ens föraren gick att få syn på.
Far stannar vid en mack och mor skyndar in i kiosken medan han tankar. Flickans ansikte dröjer som blek imma på rutan. Hon ser på sin mor därinne, i kuben av glas och blåaktigt ljus. En dykarklocka. Hon kommer snart tillbaka, genom den öppna bildörren slår en rå suck av bensinångor. Hon har köpt juice, ett knippe bananer, tuggummin. Ingen säger någonting. Regnet fortsätter att vräka ner. Timmen är sen, vägen nästan tom nu. Det känns som att bilen dyker ner i mörkret mellan gatljusen och sedan upp till ytan igen. En crawlare som simmar genom mörkret och regnet. ”Försök sova lite till.” Fars händer är blekgröna i ljuset från instrumentbrädan. Det tickar från vindrutan. Utdragna ljuslinjer, blanka vägbanor och avfarter.
Sedan in i en lång tunnels sterila vita zenit, och trycket som förändras i öronen. Tick, tick, tick. Efter någon timme vaknar flickan av att far bromsar in, ”något måste ha hänt därframme i kurvan” säger mor tyst och försöker fokusera. Far svarar inte. Flickan sitter upp och sticker fram huvudet mellan deras säten. Några bilar har stannat i mörkret framför dem, röda bromsljus dubblerade i blötsvart asfalt, människor står vid sina fordon. Stirrar. Genom avgaserna ser de att det är grisbilen som vält, den som dånade förbi tidigare. Långtradaren ligger på sidan, och det är undersidan av hela ekipaget som syns i det rökiga strålkastarskenet. Som att stirra upp i ett urtidsdjur, upp i segmenten på en enorm insekt. Far lägger i handbromsen och stiger ur bilen. När han öppnar dörren hörs metalliskt gnissel, som från väldiga syrsor, kalla och utomjordiska stråkar. Mor gäspar, kramar om näsryggen med tumme och pekfinger, blundar. Flickan öppnar sin dörr och går ut efter honom. Hon krockar nästan med en man i svart regnponcho som skyndar förbi med en varningstriangel. Det är kallt och rått, men det har slutat regna. Det långa släpet som vält har sjunkit ihop i mitten, kollapsat och dragits ut över båda filerna. Metallskrot överallt. Inga hjul spinner. Svullna sönderslagna svin ligger strödda över vägbanan. De flesta glänser grått och är helt livlösa. Immigt kött med blå tatueringar, som blåmärken. Far stegar med snabba kliv mot förarhytten, som skjutit igenom vägräcket och glidit nerför den leriga slänten. Men några av svinen lever fortfarande och släpar sig skrikande över asfalten med brutna ryggar. De skriker som cirkelsågar, andedräkten ryker blå och het i ljuset från bilarna. Allt högre och högre skriker de, fullkomligt sinnessjuka ångesttjut, svetslågor.
Sedan tystnar de plötsligt, som på en given signal, och regnet börjar falla igen. Iskallt regn smattrar mot deras läderhud och mot flickans. Deras ögon ser ut som människors ögon. Stelnad glasmassa, klara regndroppar i ögonfransarna. En stor galt drar sig fram på frambenen, i riktning mot flickan. Han andas ansträngt och ojämnt. Stönar, grinar illa med lila läppar. Flickan ser att hans tänder ser ut som människors tänder. Hans bakben är söndertrasade och hänger i fransiga ringlar, som näver.
Och nu kommer så far springande ur röken, hoppar över de utspridda kroppsdelarna. ”Kom ut ur bilen,” ropar han till mor. ”Vi måste skynda oss här.” Tillsammans hjälper de sedan det plågade svinet upp i bagageutrymmet. Det är så kallt att de ångar av svett alla tre. Försiktigt stänger far sedan luckan och trycker till den. Mor sätter sig i bilen igen, hon har så lätt för att frysa. ”Vi måste lämna dig här, det förstår du ju, för annars märker de ju att det fattas någon, eller hur?” Far klär av flickan naken och hjälper henne att lägga sig på den kalla asfalten, först på rygg, sedan vänder hon sig på sidan. I fjärran hörs en tågvissla, i övrigt bara snöregnets glesa smattrande. Också de andra bilisterna har återvänt till sina bilar. Flickan huttrar, men säger ingenting. Hon stirrar bara stelt medan kölden från vägbanan stiger upp genom henne. Hon ser grisens ansikte tryckt mot bakrutan, dess heta flämtningar slår ut i blommor av imma på glaset. ”Jag lovar att vi kommer tillbaka och hämtar dig sedan, så snart vi bara kan.” Och far sätter sig bakom ratten, och den lilla bilen kör sakta i väg, kryssar mellan många av djurkropparna och kroppsdelarna, men kör över en del av dem. Hon ser efter den tills den försvinner i natten.
Så försvinner också de andra bilarna. Världen är tyst och öde. Regnet kommer och går. Snart kan flickan inte röra sig ens om hon ville, fastskruvad i mörkret och kylan. Det går inte längre att skilja henne från de andra kropparna på vägen. Ibland ser hon virvlar av snö i rymden över sig. Hon har slutat skaka nu.
Och efter en lång stund ser hon fyrverkerierna i fjärran, som lyser upp det svarta himlavalvet.
Andreas Lundberg är författare, förläggare och översättare och fick Aftonbladets litteraturpris 2021
