”Elina Pahnke fultolkar om folkbildningen”

Magnus Ranstorp bemöter Elina Pahnkes kritik

”Ett hopkok av selektiva halvsanningar och fultolkningar” skriver Magnus Ranstorp om Elina Pahnkes artikel.

Som terrorforskare får man vara med om mycket. Under mina tre decennier i detta yrke har jag blivit hotad och hatad från en rad olika håll. Individer förklädda till byggarbetare har trängt in på min arbetsplats och letat efter mig från dörr till dörr. NMR har hängt ut mig som “folkförrädare”. Jag har stundtals tvingats leva med personskydd.

Men aldrig förr har jag upplevt en så systematiserad smutskastningskampanj som efter det att jag och några kollegor började granska de omfattande bedrägerierna inom folkbildningen. Jag har tidigare blivit uthängd i Dagens ETC som “ett hot mot demokratin” och nu fortsätter Aftonbladet Kultur i samma anda.

Vår kritik av folkbildningssystemet utgår från missbruk av offentliga medel som går till antidemokratiska föreningar, samt det faktum att studieförbund köper verksamhet som inte existerar – en legitim kritik som trots detta tycks ha skapat panik inom studieförbunden. Tydligen inser även de som missbrukar skattemedel att deras tid är begränsad eftersom de lagt ner så enormt mycket engagemang i att misskreditera mig istället för att diskutera hur folkbildning kan fortsätta utan att pengar förskingras.

Elina Pahnkes tesdrivna och ohederliga artikel måste därmed ses i ett större sammanhang, där bristen på sakargument istället ersätts av personangrepp, misskreditering och försök till deplattformering. Artikeln är därtill en partsinlaga som handlar om misskreditering av min roll som expertvittne inför förtalsprocessen i hovrätten i Göteborg mot Ann-Sofie Hermansson, där författaren är nära knuten till både de som anklagar ”Soffan” samt deras juridiska ombud. Det hade varit klädsamt om Pahnke nämnt detta.

Pahnkes artikel är manipulativ där ett hopkok av selektiva halvsanningar och fultolkningar försåtligt vävs samman. Med hänvisning till Google Scholar ifrågasätter Pahnke min forskargärning. Detta blir ironiskt, på gränsen till löjeväckande, när en av de två forskare – Leif Stenberg – som Pahnke stödjer sin ensidiga tes på har nästan fyra gånger färre citeringar i Google Scholar än vad jag har. Detta trots att vi i huvudsak bedriver uppdragsforskning i form av studier åt myndigheter, där fokus inte primärt ligger på publicering i akademiska tidskrifter. Den andra forskaren, Kundnani, som nämns är en ytterlighetsröst inom terrorforskningen som fokuserar på islamofobi och postkoloniala rasstudier. Därför är hans kritik inte oväntad.

När det gäller Göteborgs stad och beslutet om att vägra studieförbundet Ibn Rushd bidrag så hävdar Pahnke att Göteborg “går på Ranstorps linje”. I själva verket har Göteborgs stad en egen linje baserad på utredningar från exempelvis Kunskapscentrum för organiserad brottslighet. Denna utredning pekar bland annat på att det inom studieförbundets verksamhet “förekommit föreläsare som spridit våldsbejakande, kvinnoförnedrande och antidemokratiska budskap.”

Min status som terrorforskare har jag fått av de praktiker, beslutsfattare och akademiker som dagligen jobbar med problemet, både nationellt och internationellt. Att Säkerhetspolisen valde att publicera ett kapitel i vår senaste rapport om radikalnationalism är ett tydligt bevis på min ställning och trovärdighet.

Enligt artikeln riskerar jag genom min legitima kritik av folkbildningen att ”nedmontera en 150-årig tradition”. Det må vara smickrande att Pahnke tillskriver mig ett sådant inflytande, men det säger sig självt att det är omöjligt för en person att genomföra något sådant. Problemen har folkbildningen skapat själva, vi har bara lyft på locket.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln