Självupptagna vuxna stjäl allt fokus
Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Sluta inte curla era barn
Stunden efter att du har spänt fast dina barn i baksätet och går och sätter dig – DÄR har du din semester. Skämtet är Louis CK:s. Det är fånigt att säga startskott för skeenden, men nånstans där, jag gissar sent 00-tal, tog det första vittnesmålet från den nya curlande föräldragenerationen form.
De, som efter två minuters tankekraft kommit till insikt om att det är fel med hot och våld mot barn och att den insikten förpliktigar, kräver att man behandlar barn jämlikt.
Skämtet är en tiopoängare. Det målar upp bilden av föräldern som slaven med böjd nacke för husbonn, ledig endast 23 sekunder av ett tio veckors sommarlov.
Det är kul för att det är sant och för att det skapar en trop. I den bilden kan vi vistas.
Men hur gick det för Louis CK:s skämt?
Det vantolkades, å det grövsta. Vulgariserades. Bildade skola. Det Louis CK blottlade var inte en falnande glöd, där den vuxna är en liten blå låga och barnet är en spann vatten. Nej, det var inget initiativ till uppror. Det var inte ett självömkande rop på hjälp. Det var snarare genren: slice of life. Inte: upp till kamp mot förövaren barnet.
Vi har fått ett carte blanche!, skrek utmattade föräldrar från Brooklyn till Söder.
Det blev det ”det är min tur nu”-momentum, som vi fortfarande befinner oss i. Krönikor nedlusades med det. Bloggar biktade sig. Instagramcaptions skrevs.
Det blev som en tryckvåg med bland annat ett stopp på DN våren 2019. Det fullkomligen vällde ut vuxna som inte ville ha barn – skrev om det, hur jobbigt det var. Människor som ville ha barn, men inte var normativa föräldrar skrev om det, hur jobbigt det var. Normativa föräldrar skrev om det, hur jobbigt det var.
Detta som hade formen av något nytt, en framåtrörelse, var i själva verket något väldigt konservativt: fokus hade flyttats tillbaka från barnet som de få goda åren när curling handlade om att actually behandla barn bättre, till att det var jobbigt för vuxna att ha/ inte ha/ inte kunna ha/ vilja ha barn.
Vad påminner det här om? Jo. Det påminner om exakt så det alltid varit. Det påminner om forna föräldragenerationer som sket i sina barn, tystade dem, slog dem, eller bara mer lågintensivt inte lyssnade på dem, förlöjligade dem eller osynliggjorde dem. Det är egentligen inget konstigt. Förälderns ego. Subjektet är föräldern och objektet är barnet. Så har normen varit fram tills curlingföräldrarna kom med 60-talisterna. Men nu har fokus liksom bänts tillbaka till all eyes on me. Det vuxna egot. Jag är trött. Jag är barnlös. Jag är barnfri. Jag har barnlängtan. Jag gillar inte barn. Jag gillar barn.
Det där jaget. Det är av ondo. Det har inget med barnens rättigheter att göra.
Förvisso säger Jesper Juul att man måste vara autentisk som förälder. Man måste få finnas som människa. Men det budskapet är riktat till den självutplånande modern. Jag grät när jag läste det. För liksom alla er, alla ni som skriver, upplever jag det också vara en kamp att inte vara en värdelös mamma och då kan det slå över. För vad som helst kan vara en kamp.
Men det handlar ändå inte om mig.
Barn och vuxna är främst en maktrelation. Där jag alltid har makten. Det betyder, tyvärr, att barnet alltid är offret, även i en god relation. Fokus har flyttats från själva huvudpersonen – barnet. Att curla är en garant för att slå vakt om ett barns värde. Att det nu också handlar om hur jobbigt det är för föräldern äventyrar det.
