Mysteriet David Bowie glider hela tiden undan

”Moonage daydream” får fram artistens motsägelser – det blir en rätt så fantastisk film

”Moonage daydream” går att se på bio nu.

Hur ödelägger man ett arv?

Fråga människorna som är satta att intill evigheten förvalta varumärket David Bowie. Sedan den brittiske artisten kilade vidare 2016 har de onekligen kämpat på. Släppt samlingsboxar där man får köpa de ingående skivorna (och själva kartongen skivorna ska samlas i) separat. Lanserat ett lyxigt pokerset där kortleken läggs i en vräkig trälåda, naturligtvis med låttiteln Rebel rebel ingraverad.

Det finns officiella Bowie-magväskor. Bowie-barstolar. Bowie-skärbrädor. De har släppt retro-t-shirtar med tryck från världsturnén 1974 (Bowie var inte på nån världsturné 1974) och nu ska han snart bli NFT (dock uppskjutet på grund av Elizabeth II:s död). 

Visst, i livet hittade Bowie själv på en del imagehavererande grepp (googla Bowie bonds, vettja) men under de sista åren har jag fått kämpa för att påminna mig om att det fanns en tid jag inte himlade med ögonen när det kom Bowie-nyheter.

Och så plötsligt, pang!, en över två timmar lång film om David Bowies… ja vadå? Inte liv, inte karriär.

 

När amerikanske dokumentärfilmaren Brett Morgen med sin Moonage daydream tecknar Bowies porträtt så är det först och främst brittens poetik och filosofi som står i fokus.

Lugn, all musik du vill höra är med men kanske inte exakt som du vill. Heroes dånar förbi som ett triumfatoriskt liveframträdande filmat i London 1978 men annat är ofta fragmentariskt, dekonstruerat och gäckande.

Plötsligt inser man att ”Move on” från Lodger är ”All the young dudes” baklänges och man tror att man är honom på spåren

Undanskymda nummer som Hallo spaceboy och Memory of a free festival görs här till helt centrala verk. Det finns ingen rak kronologi, ingen som pedagogiskt berättar exakt vad som hände 1973, 1977 eller 2016 eller hur det ena hänger ihop med det andra. Det mesta sker associativt hos Brett Morgen. Och hos David Bowie.

Dokumentären binds nämligen ihop av hans talade röst – hämtad från intervjuer, konsertupptagningar och det egna arkivet – som lägger ut texten om vad det innebär att vara en skapande människa. Försök lämna tryggheten, var i rörelse, omfamna förgängligheten, ta dig an existensen som en antropolog. Läs, se, hör. Låna, stjäl.

Och med samma självklarhet ändrar han sig: konsten är intet, sök tryggheten, välj glädjen, var snäll, se det goda i människor. Älska.

 

I spänningen mellan osäkerheten och tryggheten, i motsägelserna, händer något rätt fantastiskt.

Det är ju lite så här det är att tränga in i Bowies musik. Plötsligt inser man att Move on från Lodger är All the young dudes baklänges och man tror att man är honom på spåren. Löst en del av mysteriet. Men så glider han undan, i en vag formulering eller en märklig rytm.
Så blir Moonage daydream den mest gedigna redogörelsen av Bowies förhållande till själv, den egna konsten och det egna skapandet jag tagit del av.
“Saying no but meaning yes

This is all I ever meant

That's the message that I sent”, sjöng han på en av sina allra sista låtar, I can’t give everything away.

Okej. Då kanske det är logiskt att idioterna säljer skärbrädor med hans namn på.

 

Daniel Swedin är politisk redaktör på Arbetet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln