Allt svårare att gissa – men ledtrådar finns
Svenska Akademien premierar en viss sorts skönandar
Vi lever i en tid då få personer läser ”författarskap”. Titta, här kommer tre böcker om moderskap, eller fem om gig-ekonomin, säger vi gärna. Men knappt ens litteraturvetare försöker längre förstå den interna kommunikationen mellan titlar inuti ett pensum. Hur de mediokra romanerna är betydelsefulla i en utvecklingskurva, hur mästerverken mejslats fram genom författarskapet och så vidare. Nobelpriset är i detta sammanhang ett viktigt pris. Det är ett av få som kan få en internationell publik att upptäcka stjärnbilder snarare än stjärnor.
Vi kritiker blir ofta frustrerade när vi får frågan: ”vem får priset i år?”. Sedan 1997 (åtminstone), då Dario Fo fick priset, råder formmässig ultraliberalism inom nobelkommittén. Och efter 2016 – då Bob Dylan tilldelades priset – är det omöjligt att gissa. Mats Malm liknar Newt Scamander från Harry Potter-världen, som bär en hel kontinent i sin resväska. Ena dagen kommer en fjäril ut – nästa en drake i full stridsmundering. Dessutom är det kanske så att vi kritiker har blivit ovana att läsa författarskap. En metod som vi lite yrvaket påminns om i början av oktober varje år: just det, det är ju så här man tillägnar sig litteratur.
Men även om det inte finns några formmässiga ledtrådar till vem som får priset – och vår kompetens att bedöma har minskat – finns det ideologiska mönster att tyda. Det visade den kanadensiska litteraturvetaren Jennifer Quist i studien Laurelled Lives från 2017, som inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Det var en medvetet ytlig studie, som gav förvånansvärt djuplodande resultat.
Quist studerade presentationen av de senaste 25 årens nobelpristagare på Akademiens hemsida och isolerade komponenter som lyftes fram. Till exempel konstaterade hon att Akademien är särskilt förtjust i författare med ”enkel bakgrund”. Även när denna inte fanns lyftes svåra levnadsomständigheter upp. Att V. S. Naipaul var Oxford-forskare och son till en författare nämns bara som hastigast – i stället berättas utförligt om dennes farfar som arbetade på sockerplantage i Trinidad. Akademien är kort sagt förtjust i Askungesagor.
Författaren ska vara oppositionell och får gärna ha betalat ett högt pris för detta. ”Exilförfattare” är det finaste man kan vara: något som beskrivs med klichéer som ”världsmedborgare” och ”världsnomad”. Men även om Akademien premierar dissidenter är det en individualistisk typ av uppror som hyllas. J. M. Coetzee beskrivs till exempel som en ”enmans-sanningskommission”. Och om en författare har ett band till ett politiskt parti – som kommunisten José Saramago – understryks skyndsamt att han verkligen inte ställer upp på alla partiets doktriner. Till och med den regimtrogna kinesiska pristagaren Mo Yan beröms för att ”riva ner propagandabilder” i sitt författarskap.
Detta är besvärande fynd för Svenska Akademien. Gång på gång berömmer man sig av att enbart belöna det estetiska och inte ta ideologiska hänsyn. Men som Quist visar så finns det en ideologisk dimension även i detta. Akademien har en dragning till skönandar som förkroppsligar den liberala framgångssagan. Riktigt vad som helst kommer inte titta upp ur Malms koffert.
