Jag kan inte jubla över tryckfrihetens seger

Domen öppnar för förtalets parallella straffsystem

Cissi Wallin och Fredrik Virtanen under huvudförhandlingen i Stockholms tingsrätt om hennes bok "Allt som var mitt".

Det är lätt att hålla med Kajsa Ekis Ekman (19 mars) om att friandet av Cissi Wallin är en ”seger för tryckfriheten”.

Jag är bara inte säker på att det är av godo.

Så delar jag heller inte Ekis Ekmans farhågor. ”En dom hade inneburit självbiografins död – för nämn den författare som inte talar illa om sina föräldrar och partners, tydligt identifierbara, i sina memoarer? En ängslighet utan like hade brett ut sig över förlagssverige” tror hon.


Men att ”tala illa om” är långt ifrån detsamma som att anklaga någon för ett konkret och allvarligt brott. Det man hade kunnat förvänta sig hade väl därför snarare varit att författare och förlag dragit sig för att anklaga folk för att vara grova brottslingar, alltså något mycket mer specifikt är den självbiografins död Ekis Ekman befarar?

Ekis Ekman frågar också varför jag i min kommentar till rättegången (18 mars) drog till med nätforumet flashback och hon tycker att jag borde hålla mig till litteraturen. ”Varför jämför Larsson inte med Noréns dagböcker, Myrdals uppväxtskildring eller Felicia Feldts dagböcker, varför placerar han Wallin enbart i en debatt om hur sexualbrott bäst bekämpas, som om boken vore utbytbar mot mer resurser till polisen?”


Med flashback sökte jag en välkänd symbol för en offentlighet där denna typ av brottsanklagelser friare kan framföras. Frågan om sexualbrott utgör det sammanhang i vilket publiceringen måste förstås. Cissi Wallin anser ju att de som namnger sexualförbrytare inte borde straffas för förtal (SVT 30 minuter, 29 september 2021). Det som ger den synpunkten moralisk styrka är att rättssystemet har sällsynt svårt att beivra just dessa brott. Det är därför knappast taget ur det blå att förorda mer polisiära insatser som en bättre lösning än att legalisera förtal.

Men självklart gäller mitt synsätt också andra allvarliga brott: mord, misshandel, omfattande bedrägerier och så vidare.


Kajsa Ekis Ekmans förslag på verk att jämföra med är däremot givande, eftersom det öppnar en mer nyanserad diskussion, som ofrånkomligen måste handla om bedömningar snarare än klara regler.

Paret Myrdal var med sin långa och inflytelserika politiska gärning själva definitionen av offentliga makthavare. Sådana ska tåla mer än andra, eftersom det kan finnas goda skäl att allmänheten informeras om dem som bestämmer över våra liv.

De andra exemplen ligger närmare det Wallin gjort, där uppgifter om namngivna eller lättidentifierade personer utan uppenbara maktpositioner publicerats. Men vad jag förstår anklagar väl varken Norén eller Feldt någon utpekad person för allvarliga brott? (Feldt beskriver våldtäkt av ett barn, men denna ska ha utförts av en okänd).

Men domen tyder nu på att en ganska vid krets av personer – skyldiga eller oskyldiga – kan utsättas för förtalets parallella straffsystem

Fallet Wallin rör mycket allvarliga anklagelser i kombination med att de riktas mot en person utan betydande maktposition och det är just detta som ger mig betänkligheter.

Den enskildes intresse av att inte få sina gärningar, eller påstådda gärningar, offentliggjorda, ska ju vägas mot allmänhetens intresse av att kunna ta del av informationen.

Det är aldrig ristat i sten vad detta allmänintresse innebär. Vem har vi ett legitimt behov av att veta vad om? På ena sidan finns höga politiker, uppsatta byråkrater och ekonomiska makthavare. På den andra sidan står miljoner vanliga medborgare, vars eventuella brottslighet eller klandervärda leverne allmänheten inte har med att göra.

Däremellan finns en gråzon.


Cissi Wallin har sagt att hon själv inte skulle hänga ut till exempel en busschaufför ”som inte är en mäktig uppburen person som jag upplever har missbrukat sin makt” (SVT 30 minuter, 29 september 2021).

Jag tolkar det som att hon omvänt betraktar den anklagade journalisten som en sådan uthängningsbar maktperson.

Ingen vet som sagt hur juryn resonerat – ett problem i sig – men på något vis måste den rimligen ansluta sig till den uppfattningen.

Själv lutar jag åt att en nöjesjournalist, om än en smula känd i Stockholms innekretsar, snarare bör jämföras med busschauffören än med verkliga makthavare och att allmänintresset därför väger lätt.


Men domen tyder nu på att en ganska vid krets av personer – skyldiga eller oskyldiga – kan utsättas för förtalets parallella straffsystem. Där kan de straffas utan att få sin sak prövad i domstol, med små möjligheter att försvara sig och på sätt som saknar lagstöd.

Därför har jag svårt att jubla över denna tryckfrihetens seger.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.