När den man älskar dör försvinner golvet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hösten efter att min man dog satt jag på flygplatsen i Mexico City. Mina vänner hade bjudit med mig på min första resa som änkling. Det var för tidigt, det blev tjafsigt och spänt mellan mig och vännerna. Min sorg tog för mycket plats. I Mexiko var det De dödas dag och överallt stod ofrendas, altare täckta i brandgula ringblommor. I en sådan ofrenda, i en underjordisk restaurang i en grotta i anslutning till Teotihuacán-pyramiderna, la jag min mans id-kort.
En av de sista kvällarna tog min vän med mig till en bögbar. Den var halvtom och jag var nervös och obekväm. När min vän hämtade drinkar i baren slog sig en man ner och började stöta på mig. Vi pratade ett tag och min vän kom tillbaka med mezcal och apelsinskivor. Mannen gick och jag sa till Enrique att jag var redo att gå. Så avklarades min första flört sedan mannen jag älskat i 15 år hade lösts upp i San Franciscobukten.
”The shrouds” från 2024 är David Cronenbergs skildring av sorgen efter hans fru Carolyn Zeifman som dog av cancer 2017. Efter att jag förlorade min man i samma sjukdom 2022 kändes det som om alla filmer jag såg handlade om sorg men att ingen av dem beskrev vad jag gick igenom. Att försöka finna kärlek, intimitet, närhet, sex när man fortfarande står på kyrkogården och ser sin livskamrat förmultna är en skräckupplevelse för både kropp och hjärna. Cronenbergs film ringar in upplevelsen med kirurgisk precision.
”När de sänkte ner min frus kista i jorden hade jag ett intensivt känslomässigt behov av att lägga mig i kistan med henne”, säger filmens huvudperson Karsh till sin nya dejt Myrna. Att följa med kistan ner i jorden, kasta sig på gravbålet är ett behov. Döden har en egen gravitation som drar oss mot sig.
På flygplatsen läste jag mejlen som vidarebefordrats till mig efter att den första texten om min mans bortgång publicerats på de här sidorna. Jag har aldrig fått så stark respons på något jag har skrivit. Himmelsskriande, närgångna berättelser om desperat sorg och hjärtan som aldrig kan läka. Jag satte mig på en servering långt från mina vänner och grät hejdlöst. Jag besvarade aldrig mejlen. Det fanns inte ord som räckte och jag kunde inte förmå mig att skriva någon sorts generisk hälsning.
Det första sorgeåret känns som att leva i en glaskupa
I början tycker jag att det är ett slag i magen när telefonen ringer och olika företag, läkare, banker frågar efter min man. Efter ett tag upplever jag någon sorts tillfredsställelse av att säga att han är död, höra hur det tystnar på andra sidan, hur de vrider på sig och letar efter de rätta orden. Han är död och det ska vara en chock, det ska kännas.
Fyra år efter hustrun Beccas död nagelfar Karsh fortfarande hennes sjukdomsprocess. Så länge det finns tvivel behöver man inte släppa taget. När min man dog frågade läkarna om jag ville driva någon sorts process mot sjukhuset. Det var en mängd saker som inte fungerade som de skulle de där tio dagarna under covidrestriktionerna. Bristande rutiner, dålig kommunikation, ovisshet. Men jag sa ändå nej. Det finns ingen rättvisa på andra sidan. Han förtjänar att vara fri, att flyga, att vara smärtfri. Att behålla honom i den värsta tiden som han upplevde hade varit ett rakt igenom själviskt beslut.
Det första sorgeåret känns som att leva i en glaskupa. Ingen tar på mig. En osynlig barriär skiljer mig från världen och jag är aldrig riktigt tillsammans med andra, alltid i ett eget slutet ekosystem. När jag till slut försöker bryta isoleringen, öppna apparna som nu utgör den största homosexuella kontaktytan, är det med dråpliga följder. Jag chattar med en pensionerad advokat som lever med sin fru och som ska komma till San Francisco från någon rik förort för att äta på anrika Tadich Grill. Han vill komma hem till mig efteråt och ligga. Jag säger ja. När han dyker upp är han fuktig av svett, kokainsnorig och obehaglig. Vi har dåligt sex och han kysser som en dammsugare.
Jag träffar så småningom en man, den Första, på en app och vi verkar ha mycket gemensamt. Han kände min man, jag vet vem han är sen tidigare och framför allt har han en hund som jag blir adopterad av. Det är fint i början. Vi fumlar ihop en vardag, det känns bra. Vi bor nära varandra, tillbringar all vår tid tillsammans. Han tänder en glöd i mig som jag saknat, en livsgnista, och länge kan jag inte se att vi inte alls passar ihop. Jag vill och vill och vill men inser efter ett tag att det inte räcker. Det är mitt fel. Jag känner inte tillräckligt. Och samtidigt: Vem vet ens om det blir bättre än så här? Jag har känt mig orörbar i ett år, som en kvarleva, en levande memento mori som får killar att göra korstecknet när jag går förbi. Det känns som när jag fick hiv, som om jag är en tragisk olycka som borde gömmas på vinden. Om han är beredd att leva med svarta madam, vem är då jag att klaga?
Myrna lämnar Karsh på kyrkogården i ”The shrouds” och vi ser henne aldrig mer. Men han som jag dejtar stannar kvar. Det måste ju betyda något? Bandet mellan oss repas upp och blir tunnare och tunnare men vi låtsas inte om det. När det till slut går sönder känns det som en lättnad. Sen följer ett långt bittert efterspel som gör att även det som var vackert mellan oss blir fult och gräsligt. Han blir ett spöke som hemsöker mitt liv och dyker upp bakom olika hörn för att påminna mig om vilken skitstövel jag är. Ett tag dyker det upp anonyma konton på sociala medier som försöker smutskasta mig. Det sista jag hör från spökprofilerna är ”du är cancern som dödade din man”. Då är jag i Sverige, och har för någon månad sedan träffat den Andra.
Då är jag inte det minsta intresserad av ett till förhållande. Sexapparna börjar kännas intressanta och mitt hjärta har stängt för renovering. Men han har så vackra ögon och när han knullar mig känns det som att jag läker. Jag åker till Sverige och vi sms:ar och när jag kommer hem får jag covid och han tar hand om mig och jag smälter. Jag kan inte minnas när en man tog hand om mig sist, oroade sig för mig, såg till att jag åt, stoppade om mig.
Jag älskar den Andra för mycket, mina känslor står inte i proportion till hans. Det svarta hålet inom mig har precis som döden en egen dragningskraft och det suger i sig när han spekulerar om vår framtid tillsammans. Han ska köpa hus och vi ska bo där. Kanske. Här skulle du kunna ha dina skivor?
Sorgen är ett osynligt handikapp
Karsh finner snart en frände i Soon-Min, det blir hon som deflorerar Karsh, gör honom till kött och blod igen. Soon-Min är blind. Hon började förlora synen som vuxen. Karsh dras till henne för att hon har upplevt förlust. I mina försök att bli älskad känns det som att männen inte ser att jag har gått sönder. Sorgen är ett osynligt handikapp, en oförmåga att fyllas av kärlek utan att tänka på döden. Den är förtvinade lyckomuskler, urholkad livslust, ett filter mellan dina ögon och skönheten.
När det tar slut första gången med den Andra, han som jag tror mig älska, går det så oerhört snabbt. Hans kropp finns hos mig, i mig, och sen finns den inte längre. Den slits från mig, ur mig, och det gör fysiskt ont. Det är så här jag förstår världen nu, som de som finns och de som inte finns.
Både den första och den andra lovar att vara varsamma med mitt änklingshjärta. De lovar att förstå min sorg och mina humör, att ha tålamod med min ömma hud. Men människor är mer än goda ambitioner. Våra sår skaver mot varandra, blir infekterade och det rinner blod och var över våra drömmar om tillhörighet.
När de nya männen anklagar mig för sådana saker som man ibland anklagar varandra för när man grälar går orden rakt in i mig. Jag är känslomässigt manipulativ. Jag är inte tillräckligt omtänksam. Jag är för lite. Jag är för mycket. Allt är sanning och allt är bevis på att ingen kan älska mig igen. Jag är förbrukad. Jag är slut. Jag är död men min kropp lever vidare.
När jag pratar om döden med den Andra visar det sig att jag inte har någon plats i hans. Allting runt den är bestämt med andra personer som jag knappt har träffat. Han försvinner från den nisch som är formad efter min man och som jag försökt placera honom i. Vad är vi nu? Snart efteråt tar det slut igen.
Jag hoppas ändå att vi ska kunna bli vänner, jag och han som jag inte kunde älska, jag och han som inte kunde älska mig. Men vi blir inte vänner. Den första är huggtänder och utfällda klor någonstans i periferin, den andra är en kontur som blir mer och mer abstrakt ju längre jag ser på den. Det som jag hade med den Första har för länge sedan brunnit ner till aska, men det jag hade med den Andra slingrar sig runt min sorg som svarta törnrosor som skär upp nya sår i min ärrade hud. Jag faller återigen ner i den grop som jag just kravlat mig upp ur, livet tappar form och färg och smak. Kan man lära sig att älska ensamheten? Jag sover knappt längre. Ibland tar jag starka tabletter för att hamna i någon sorts dvala som känns avslappnande, som döden. Jag vill aldrig mer älska någon, aldrig låta någon skära mig och putta ner mig i en grop.
I den sista scenen i ”The shrouds” förvandlas Soon-Mins kropp till Beccas, med samma amputerade delar och ärr. Konspirationen är olöst, ingenting har avslutats.
Efter att den Andra försvinner för sista gången hittar jag överdrivet sexiga underkläder på nätet som jag beställer. Jag fotograferar mig själv full och hög och härjad av sorg iklädd ringar och nät och nylon och spännen. Det gör något för mig. Det erotiserar sorgen, gör min kropp till min igen. Jag inbillar mig att det är ett konstprojekt men jag vet inte om det är det? Det är mitt, något som ingen annan har tagit del av. Och jag känner mig sexig, jag äger min kropp.
Jag släpper fram nya sidor, tillåter mig själv saker
Ensamheten är en ständig känsla i kroppen sedan han dog, ibland även i sällskap med de jag tycker om. Men ensamheten är också en frihet. De som vill förändra mig är inte här längre, det är inte på deras premisser jag förändras. Så jag förändras. Jag släpper fram nya sidor, tillåter mig själv saker. Jag rasar i vikt utan att försöka tack vare djup depression och en ny medicin mot adhd. Jag går på gymmet varje dag för att utmattning ger mig sinnesro.
Jag poserar i min lägenhet i jockstraps och höga strumpor och knäpper bilder med fjärrkontroll. Jag börjar gogodansa på en klubb. När jag går ut dras männen till mig, apparna plingar och plingar. Jag förför och låter mig förföras, kroppar kommer och går men några kroppar återkommer, blir till ansikten, skratt, samtal.
Långsamt upptäcker jag att det finns mellanlägen, att man inte behöver erbjuda sitt blodiga hjärta till alla som verkar se en för ett ögonblick. Jag bygger nya relationer med nya regler. Är det här polyamori? Jag älskar de här männen, tror jag, men jag älskar dem i nuet. Ingen får leka med min framtid igen. Inte nu, kanske aldrig igen.
Kanske är det ok? Kanske får man bara en chans att fläta ihop sitt hår med någon, att växa ihop och bli en kropp med två själar? Vad är kärlek när man vet vad man har att förlora? Jag tänker på min man, fortfarande Min Man trots att han bor i havet, och undrar om våra själar skulle förenats om jag var den jag är nu? Vi kastade oss ut i tomma intet och fann mark under fötterna. Men nu vet jag att man kan landa i taggtråd och krossat glas eller falla för evigt. Mina steg är trevande, försiktiga.
När jag långsamt blir till igen är det tillsammans med andra män som också har amputerade lemmar och trasiga fönster
Jag vet fortfarande inte helt säkert vem jag är utan honom men jag har börjat försöka bygga en ny person av bråtet av den gamla och nytt virke som jag samlar på stranden. När jag långsamt blir till igen är det tillsammans med andra män som också har amputerade lemmar och trasiga fönster. Vi har tumörer, kroniska depressioner, sorg, hiv, krossade hjärtan. Vi slickar varandras sår och suger varandras kukar. Kärleken består av en mängd pusselbitar i stället för en komplett bild.
Den här texten handlar inte om mannen som inte kunde älska mig eller om mannen som jag inte kunde älska. Den handlar om golvet som försvinner när den man älskar dör, om skräcken i att träffa män som inte har lovat dig kärlek in i evigheten. Om att lära sig att förlikas med flyktigheten, med de olika förutsättningarna för kärlek, med den hisnande kroppsliga skräcken för att bli övergiven.
Jag har inte svaren, min historia är oavslutad precis som Karsh. Ibland står jag där på kyrkogården. Men de varma kropparna är inte min mans och de hjälper mig ändå att bekämpa dragningskraften: det kalla havet som drar i mig, dödens gravitation. Att sörja är inte samma sak som att vara död. Sex och kärlek är livets främsta bevis och båda två är möjliga trots att ingenting kan fylla hålet i ditt bröst.
