Kristersson möter inte intagna i ögonhöjd
Fängelser kan bli en särskilt lukrativ affär
I Ulf Kristerssons arbetsrum i Rosenbad hänger det fyra fotografier tagna av Anders Petersen, en favorit hos statsministern, som flera gånger uttryckt sin beundran för den inflytelserike fotografen och hans förmåga att med värme skildra socialt utsatta människor.
På Nationalmuseum pågår just nu utställningen ”The Left Shore” som bygger på Petersens institutionstrilogi, en serie fotoböcker som kom till i skarven åttio- och nittiotal där han fotograferade människor i fängelser, psykiatrin och äldrevården. Tidpunkten för böckernas tillkomst är inte oväsentlig, den markerar slutet för det svenska folkhemmet och starten på nyliberalismens segertåg.
Trilogins första del ”Fängelse” publicerades 1984 och består foton av interner på anstalten Österåker. En man i handfängsel leds genom en fängelsekorridor och tittar in kameran. Fotot är taget i ögonhöjd. Petersen kan inte varit mer än någon meter från honom, plitarna ytterligare något steg bakom. I detta foto, liksom i utställningen i stort, har de sociala hierarkier som genomkorsar institutionerna som dokumenterats suddats ut. Det finns en värdighet hos fångarna, sin utsatta position till trots.
När dessa foton togs var Sverige världens mest jämlika land. Och visst går det i bilderna att skönja en radikal jämlikhetstanke, Petersens konstnärskap är på så vis kongenialt med det samhälle han dokumenterat. Det är ett samhälle som är väldigt avlägset dagens Sverige.
Sveriges Radio hade förra veckan ett inslag om kriminalvården, som i en rapport slår fast att myndigheten saknar kapacitet att möta vårdbehovet hos Sveriges interner. I inslaget intervjuades den före detta fången Johan, som efter en propp i ögat drabbades av synbortfall. Trots att han vid upprepade tillfällen försökte få vård dröjde det fem veckor innan han fick träffa en ögonläkare, men då var det redan för sent och idag är Johan blind på ena ögat.
Om kriminalvården redan nu saknar kapacitet att möta vårdbehovet hos Sveriges 11 000 fångar kan vi bara föreställa oss hur det kommer se ut i framtiden, enligt myndighetens egen prognos kommer antalet interner ha vuxit till 27 000 inom ett decennium.
En inte alltför vild gissning är att vi inom snar framtid kommer att se en svensk fängelseindustri av amerikansk modell.
Så sent som i juni blev det klart att Sverige och Estland har undertecknat ett avtal om att Sverige får hyra estniska fängelseplatser. Om respektive riksdag godkänner avtalet, vilket allt pekar på att de kommer göra, kan 600 svenska interner slussas till Estland redan nästa sommar. Samtidigt har svenska fängelser på grund av utrymmesbrist börjat med dubbelbeläggning, och idag delar interner celler som tidigare var avsedda för en individ.
Mötet mellan högerpopulismens krav på ökad repression och nyliberalismens avregleringspolitik kommer i kriminalvårdens fall att ta sig alltmer absurda uttryck. Efter att skola och sjukvård privatiserats söker välfärdskapitalet nya marknader, och fängelser hade i det här läget utgjort en särskilt lukrativ affär. Inte bara kan de få betalt för att tillhandahålla platsen i fråga, utan internerna utgör också billig arbetskraft. En inte alltför vild gissning är att vi inom snar framtid kommer att se en svensk fängelseindustri av amerikansk modell.
Sådana som Ulf Kristersson har ägnat hela sin politiska gärning åt att sälja ut ett samhälle som tog generationer att bygga upp, och av den tanke om jämlikhet som präglade åttiotalets Sverige återstår idag ingenting.
Fotografierna må hänga där på väggen i Rosenbad, men de hänger knappast i ögonhöjd.
