När smärtan förlamade blev spelet mitt landskap
Vägen till Playstation gick genom endometrios
Jag älskar att rida i naturen, när jag spelar. Tyvärr har det inte hänt mig i verkligheten. Jag är ingen cowboy med stark kropp som vaknar när det fortfarande är mörkt med ingenting annat än dagen framför mig. Ändå har det hänt mig - i ”Red Dead Redemption 2” på Playstation. När jag tänker på det tänker jag på det med en glädje, som att jag verkligen varit där. Jag har ridit ut i gryningen, genom det högula gräset och lummiga gröna. Jag har galopperat över ockrafärgad jord och genom porlande vattendrag. Solen blek genom diset.
Min kropp, och då menar jag kroppen jag skriver det här med och inte avataren på skärmen, har under det senaste året föredragit att ligga ner framför att sitta i en sadel. Så är den sjukas tillvaro. Virgina Woolf skriver i sin essä ”On Being Ill” (1926) att den sjuka upphör att vara en av soldaterna i de upprättas armé. Vi är desertörer.
Därför har jag köpt en stor fåtölj och en lika stor fotpall, jag hellre vill ligga än sitta i stolen. Jag har ställt den precis framför tv:n för att min kille tyckte det såg lite tråkigt ut när jag flyttade soffan dit, i ett försök att stänga ute lägenheten och göra mig ett med slätten.
Vardagsrummets fönster vetter mot en gata som på sommaren är fylld av uteserveringar och turister. Oftare än inte stänger jag fönstret för att dämpa sorlet och jag höjer tv:n för att höra fåglarnas sång och kaninerna som springer genom buskarna. Tiden jag tillbringat med konsolen i sommar är ingenting jämfört med hur resten av året har sett ut. Under vintermånaderna, när kroppen vägrade som mest, spelade jag ibland åtta, tio timmar i sträck. Äntligen fri, stående på båda benen, även om benen tillhör en cowboy. Han heter Arthur.
Ingenting skulle någonsin bli bättre och jag var sjuk, skeppsbruten, jag drev på en flotte ut till havs och såg de friska stå kvar på land. De sjuka och de friska, tänkte jag bittert, har ingenting med varandra att göra.
Jag är fortfarande en grön gamer. Jag köpte en Playstation 5 i januari och innan dess har jag inte haft en egen konsol sedan tonåren. Vägen tillbaka till spelandet gick genom den ödmjukande insikten om att viljan sviker när man behöver den som mest. För hur sträng man än är, visar det sig, så bestämmer tanken, ytterst, inte över kroppen.
Förra sommaren slutade piskan ta. Jag hade haft smärtor länge, men smärtorna började nu ha mig. Det som först hade varit distinkta händelser med en början och ett slut: en övergående kramp i magen, hugg i ljumskarna, pulserande fötter, började smälta ihop till en stor blobb.
När man har ont blir man väldigt irritabel. Jag irriterade mig på att stå, att läsa, att ha sex. Även att sitta ner och att träffa folk tog emot. Ibland spydde jag för att det kändes som att jag var uppstoppad. Kanske spydde jag för att jag hade ont men det kändes inte som att ha ont. Smärtan, som först hade varit en del av mig, hade blivit så allomfattande att den nu var något jag var en del av.
”Beskriv var det känns mest,” frågade en läkare. ”Ryggen?” Ryggen verkade normalt och könlöst så jag svarade ja. Röntgen visade inget bråck, däremot skymtade toppen på en cysta nere i hörnet av bilden. När jag till sist fick reda på att det var endometrios var jag i en dag lycklig över att inte ha cancer och i en dag lycklig över hur speciell jag kände mig. Jippie, något var verkligen fel på mig. Jag hade en riktig sjukdom. Jag var inte (bara) sjuk i huvudet och jag hade haft rätt och varje läkare jag träffat de senaste åren hade haft fel.
Men eftersom det inte finns någon riktig upprättelse att hämta ur den sanningen föll jag snart ur känslan av uppsving, ner i depressionen. Kronisk smärtsjukdom, tänkte jag missnöjt. Vara sjuk varje dag tills jag dör. Blä. När min kille lovade att det skulle bli bättre, nu kunde jag ju behandlas, kände jag mig missförstådd. Ingenting skulle någonsin bli bättre och jag var sjuk, skeppsbruten, jag drev på en flotte ut till havs och såg de friska stå kvar på land. De sjuka och de friska, tänkte jag bittert, har ingenting med varandra att göra.
I ett par månader låg jag i sängen och var på telefonen typ tjugo timmar om dagen, tills min syster fick nog. ”Du måste köpa ett Playstation,” sa hon. ”Du måste börja spela igen.”
Därför är mitt nya favoritspel ”Death Stranding 2”, som släpptes i slutet av juni. Man reser till fots genom vidsträckta landskap, med en hisnande natur som är likgiltig inför dig och dina behov.
Ett litet ljus tändes i mitt mörker och jag gjorde som hon sa. För när man har ont och tycker synd om sig själv kan man bli som besatt av det onda. Det onda, som är bedrövligt att prata om och tänka på, är det enda man pratar om och tänker på. Distraktioner är välkomna men sällsynta. Ändå började jag tänka massa nytt, så fort jag började spela. Spelandet är inte som scrollandet en passiviserande distraktion som gör att man ruttnar inifrån, utan en meningsskapande lek.
De första månaderna har jag spelat fantasyspel, Josef Fares-spel och skräckspel. Just nu föredrar jag naturalistiska öppna världar, som i ”Red Dead Redemption 2”, och allra bäst är om det tar lång tid att röra sig mellan platser i spelet.
Mitt nya favoritspel är ”Death Stranding 2”, som släpptes i slutet av juni. Man reser till fots genom vidsträckta landskap, med en hisnande natur som är likgiltig inför dig och dina behov. Spelet är tv-spelsauteuren Hideo Kojimas uppföljare om budbäraren Sam, som med hjälp av en medfödd defekt är en av få som överlever den postapokalyptiska miljön. Han levererar paket till människorna som överlevt, efter att en reva uppstått mellan de dödas och de levandes värld. Du går och går och går. Vandringen är poängen, att inte ramla på klipporna eller bli blöt i regnet. Kanske låter det långrandigt, men jag har alltid älskat att gå och har saknat det när jag varit sjuk.
Sedan jag fick rätt diagnos har jag börjat hitta vägar för att läka kroppen och jag mår hela tiden bättre. Ibland går det långsamt och utomhus kan fortfarande kännas som ett främmande land att upptäcka. Då är jag glad att smärtan tog mig tillbaka till spelandet, till Sam som stretar genom den hårda terrängen. Jag lär mig acceptera tiden det tar att komma fram.
